Lågkyrkliga Svenska Israelsmissionen, grundades som en inomkyrklig rörelse på 1870-talet med syftet att bedriva evangeliskt och socialt arbete bland judar i Sverige och utomlands. Inte minst genom det proselythem som grundades i Stockholm kom judar i kontakt med föreningen, något som emellanåt ledde fram till att judar konverterade till kristendomen. Flertalet av de omvända var judiska ynglingar med rötterna i Östeuropa och det hände att Israelsmissionen anställde de nyomvända som resepredikanter och judemissionärer. I religiösa självbiografier har de skildrat sin judiska uppväxt i Östeuropa, invandringen till Sverige, religiösa kriser, omvändelse, dop och missionärsverksamhet. I denna text diskuteras sex sådana religiösa omvändelseberättelser, publicerade perioden 1888–1927, dels den religiösa och sociala kontext i vilken berättelserna formades, dels de skäl som legat bakom omvändelserna. Undersökningen visar på en starkt antijudisk diskurs inom Israelsmissionen som konvertiterna övertog och reproducerade i sina texter, men också en romantiserad syn på drag inom judendomen. De självbiografiska texterna skildrar livskriser som en följd av uppbrott och invandring och behovet av tillhörighet i en ny omgivning, något som kan ses som förklaringar till konversionerna.