Olof Högberg är en av fem samtida västernorrländska författare som anmärkningsvärt tidigt i svensk litteraturhistoria genomför en estetisk nyorientering i modernistisk riktning. Hans författarskap domineras, liksom Ludvig Nordströms, Bertil Malmbergs, Birger Sjödins och Karl Östmans av en gestaltningsmodell som kan beskrivas som en litterär leksaksstad som utsätts för den stora tiden (Bachtin) i form av en extremt intensiv och socialt uppskruvad industrialiserings-, urbaniserings- och internationaliseringsprocess. Modellen hämtas direkt ur den explosionsartade expansionssituationen i städerna Sundsvall och Härnösand, och ett kännetecken som Högbergs och de andra författarnas stadsmodell har gemensam med till exempel Marcel Prousts och Virginia Woolfs modernism är den extrema närheten mellan fiktionen och det reella livet.