Syftet med denna studie är att undersöka socialtjänstens handlingsutrymme i spänningen mellan å ena sidan vårdnadshavarnas rätt och å andra sidan barnens bästa, som båda är förankrade i lagstiftningen. Studien fokuserar på flera relaterade aspekter: 1, hur socialsekreterare tolkar och arbetar med barnets bästa, 2 barns delaktighet i utredningsprocessen samt 3, vårdnadshavares inflytande. Resultatet visar att socialsekreterares handlingsutrymme påverkas av både lagstiftning och organisatoriska förutsättningar. Vårdnadshavares rätt att neka till frivilliga insatser framträder som en faktor som påverkar socialtjänstens möjligheter att genomföra stödinsatser, särskilt i situationer där barn bedöms vara i behov av stöd men där tvångsvård inte kan tillämpas. Informanterna beskriver att arbetet därför ofta präglas av motivationsarbete och försök att samarbeta med familjen. Samtidigt framkommer att bedömningar av barnets bästa är komplexa och kräver individuella avvägningar utifrån barnets situation, behov och relation till vårdnadshavarna. Barns delaktighet lyfts fram som en viktig del av utredningsprocessen, men informanternas utsagor tyder på att barns möjlighet att påverka i praktiken begränsas när vårdnadshavare motsätter sig insatser. Resultatet kan tolkas som att socialsekreterare upplever befinna sig i ett rättsligt spänningsfält mellan barnets rätt till skydd och stöd, barns delaktighet och vårdnadshavares inflytande. Studien har genomförts med en kvalitativ metod och en hermeneutisk ansats. Empirin består av semistrukturerade intervjuer med fem socialsekreterare verksamma inom socialtjänstens barn- och familjeenhet. Materialet analyserades genom tematisk analys för att identifiera återkommande mönster och teman i informanternas upplevelser och erfarenheter.
2026-06-10