Mid Sweden University

Bakgrund: Våld i nära relation (VNR) är ett betydande folkhälsoproblem som drabbar kvinnor i högre utsträckning än män. Hälso- och sjukvården har lagstadgade skyldigheter att identifiera våld, men statistik visar att våldet förblir oupptäckt i vårdmöten. Våldets konsekvenser innebär mer än synliga skador och kvinnans livssituation är komplex. Watson och Martinsen framhåller vikten av etik och moral i omsorgsfulla omvårdnadsmöten. Sjuksköterskan har därmed en unik möjlighet att identifiera våld. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att identifiera kvinnor utsatta för våld i nära relation. Metod: Litteraturöversikten baserades på vetenskapliga artiklar; 10 kvalitativa, 4 kvantitativa och en av mixad metod. Sökningen genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed. Inkluderade artiklar kvalitetsgranskades och analyserades enligt Graneheim och Lundmans metod för kvalitativ innehållsanalys och kvantitativa artiklar analyserades enligt Fribergs fyra analyssteg. Resultat: Två övergripande kategorier framkom; (1) Sjuksköterskans roll i mötet var central i identifieringen av VNR, men innebar balansgång mellan personliga känslor och yrkesmässigt ansvar. (2) Organisatoriska och kompetensmässiga förutsättningar påverkade identifieringen av VNR, där prioritering, kollegialt stöd och utbildning var centrala. Diskussion: Sjuksköterskors identifiering av våldsutsatta kvinnor påverkades av flera faktorer; både personliga och organisatoriska aspekter spelade in. Emotionell börda och kulturella föreställningar kunde utgöra hinder för identifiering av VNR. Likaså tidsbrist och brist på utbildning. För att möjliggöra identifiering av VNR framstod kollegialt stöd, stödjande arbetsförhållanden och utbildning som essentiellt. Slutsats: Att ge arbetet med VNR ökad prioritering blir avgörande för sjuksköterskors identifiering av våld. Grundutbildning, fortbildning och organisatoriskt stöd framträder som tydliga exempel på främjande faktorer.