Mid Sweden University

Bakgrund: Tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård innebar etiska och emotionella utmaningar för psykiatrisjuksköterskor. Åtgärderna användes för att hantera hotfulla situationer men kunde samtidigt skada vårdrelationen och väcka känslor av skuld, otillräcklighet och inre konflikter hos psykiatrisjuksköterskorna. Det fanns en strävan att arbeta förebyggande och undvika tvång när det var möjligt. Syfte: Att beskriva psykiatrisjuksköterskors upplevelser av tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Litteraturöversikt med kvalitativ metod och induktiv ansats. Femton kvalitativa artiklar inkluderades och analyserades med tematisk analys. Tre teman och nio subteman identifierades. Resultat: De tre temana var: före, under och efter tvångsåtgärder. Psykiatrisjuksköterskor beskrev tvång som en sista utväg, där vårdrelation, kommunikation och närvaro kunde förebygga behovet. Tvång upplevdes som nödvändigt i vissa situationer men väckte ofta etiska dilemman. Bemanning, erfarenhet och tillgång till alternativ till tvång ansågs viktiga för att möjliggöra ett mer förebyggande arbetssätt. Diskussion: Resultatet visade att vårdrelationen hade en betydande roll i att förebygga tvång, men begränsade resurser försvårade detta. Etisk reflektion och stöd var viktiga för att hantera upplevelserna. Slutsats: Psykiatrisjuksköterskors upplevelser präglades av etiskt ansvar i komplexa situationer där brist på resurser, hotfulla omständigheter och låg bemanning försvårade förebyggande arbete. För att minska behovet av tvångsåtgärder krävdes tidiga insatser, god kommunikation och reflektion. Fortsatt forskning, utbildning och bättre villkor behövdes för att stärka psykiatrisjuksköterskors kompetens och möjliggöra en mer etiskt hållbar, personcentrerad vård.