Mid Sweden University

Papret tar sin utgångspunkt i brev och sällskapsklubben Transvestia, som när den startades 1963 är den hittills första kända svenska mötesplatsen för transpersoner och allierade. Kvinnorna bakom Transvestias uppkomst var de två svenska transaktivistiska pionjärerna Eva-Lisa Bengtsson och Erika Sjöman. Genom att annonsera om medlemmar i de två svenska sextidningarna Piff och Raff fick de snabbt över åttio svar till den postbox i Stockholm som hade hyrts för ändamålet. Eva-Lisa och Erika ansvarade för att sätta brevskrivarna i kontakt med varandra för skriftlig korrespondens. Inte långt efter att brevklubben startade började dess medlemmar efterfråga lokala möten, och snart blev Transvestia en av de första transvänliga och transorganiserade mötesklubbarna som vi känner till i Sverige. Besökare kom även från Norge, Danmark och Finland. Till Transvestia knöts även utgivningen av ett medlemsblad, den så kallade Kvinnospegeln. 

Baserat på det rika personliga arkiv som Transvestias grundare Eva-Lisa Bengtsson lämnade efter sig i samband med sin bortgång 2018 analyserar detta paper hur Transvestia fungerade som ett queert utopiskt rum av hopp där nya könade framtider och liv kunde utforskas och temporärt blomstra. Tolkningen av panelens fokus på kris är en bred sådan. 1960talet utgör inte en kris i sig. Däremot kännetecknas denna tid av en allmänt misstänkliggörande diskurs kring exempelvis homosexualitet, och att leva öppet som transperson var i en svensk kontext relativt omöjligt. Således visar papret på ett historiskt viktigt exempel på queer gemenskap och vardaglig kamp för levbara liv under en tid där transliv till stor del ägde rum i det fördolda. 

Keywords: Transhistoria, queer gemenskap, hopp, levbara framtider