Intresseorganisationer eller non-governmental organizations(NGOs) som de kallas i engelsktalande länder är den organisationsform som både nationellt och internationellt har vuxit sig till en av de starkaste samhällsaktörerna. I kort kan vi definiera dessa organisationer som aktörer som agerar på mandat från sina medlemmar och som har till syfte att samla, utveckla och sprida sina medlemmars intressen och önskemål till andra aktörer i samhället –främst men inte uteslutande till politiken. Dessa organisationer står idag för en betydande del av både nationelltoch internationellt utvecklings-,reglerings-och styrningsarbeteinom de flesta samhällsområden som ekonomi, ekologi, kultur, idrott, utbildning, forskning m.m. (Djelic & Sahlin-Andersson, 2006). I många avseenden är intresseorganisationer en nödvändig komponent för en fungerande samhällsordning då dessa organisationer genom sina medlemmar representerar intressen, behov och önskemål som inte alltid uppmärksammas, förstås eller prioriteras av den politiska och offentliga sektorn. Samtidigt har framväxten och betydelsen av dessa organisationer gjort att de traditionella institutionernahar kommit att utmanas och på en del områden även ersättas av organiserade intressen. Eftersom intresseorganisationer inte har mandat att påverka olika samhällsområden genom direktreglering och styrning (som de folkvalda institutionernakan) pratar vi vanligen om intresseorganisationers arbete i termer av soft governance–dvs. arbete som kommer till uttryck genom att ta fram och sprida kunskap, värderingar, normer och standarder inom de områden inom vilka de är verksamma (Mörth, 2004).