Mid Sweden University

The study addresses the enduring impact of colonialism on museums, highlighting the need to overcome historical biases and create spaces that authentically represent diverse cultures and histories. It aims to explore how strategic communication can facilitate the decolonization of communicative practices within museums, promoting inclusiveness and authentic representation. The purpose of the study is to delve into the concept of "co-creating decolonial narratives" within museums through strategic communication, contributing to transformative practices in narrative creation. It seeks to refine the understanding of this concept and provide practical strategies for fostering diversity, equity, and inclusion within museum communicative practices. To achieve this goal, the study poses two research questions. Firstly, it aims to investigate how the concept of "co-creating decolonial narratives" can be defined and articulated within the context of cultural institutions. Secondly, the study seeks to identify key elements and strategies that should be incorporated into a strategic communication action framework for museums. Grounded in the social constructionism paradigm, the research utilizes a qualitative approach, employing deductive reasoning for theory development.  The thesis offers insights and an integrative strategic communication framework, translating theory into practice, tailored for museums, and providing a roadmap for transformative change. The findings highlight several key outcomes. Firstly, the study establishes a clear definition and articulation of “co-creating decolonial narratives”, emphasizing the importance of inclusiveness, collaboration, and challenging dominant narratives. Secondly, it identifies critical elements for a strategic communication action framework, including community engagement, transparent dialogue, and the amplification of marginalized voices. Furthermore, the research highlights the necessity of digital engagement and social media as tools for broadening reach and participation. Additionally, the study finds that staff training and institutional accountability are crucial for sustaining decolonial efforts and ensuring ongoing progress. In terms of theoretical contributions, this study refines the conceptualization of "co-creating decolonial narratives" within museums through a strategic communication framework. Recognizing the transformative potential inherent in this process, the framework underscores collaborative, inclusive, and narrative-challenging dimensions for democratic engagement with the stakeholders. It establishes strategic communication as a catalyst for resistance, empowerment, and transformation, aligning seamlessly with broader aspirations of creating more inclusive and representative cultural institutions. The study not only contributes to theory but translates its insights into actionable steps, introducing a strategic communication action framework. Future work involves implementing and refining these strategies to assess their real-world impact.

Studien adresserar den långvariga påverkan av kolonialismen på museer och betonar behovet av att övervinna historiska fördomar och skapa utrymmen som autentiskt representerar olika kulturer och historier. Syftet är att utforska hur strategisk kommunikation kan underlätta dekoloniseringen av kommunikativa metoder inom museer och främja inkludering och autentisk representation. Studiens syfte är att fördjupa förståelsen för begreppet "samproducerande dekoloniala berättelser" inom museer genom strategisk kommunikation och bidra till förändrade praxis inom berättandet. Den strävar efter att förbättra förståelsen för detta begrepp och tillhandahålla praktiska strategier för att främja mångfald, rättvisa och inkludering inom museers kommunikativa metoder. För att uppnå detta mål ställer studien två forskningsfrågor. För det första syftar den till att undersöka hur begreppet "samproducerande dekoloniala berättelser" kan definieras och artikuleras inom ramen för kulturella institutioner. För det andra strävar studien efter att identifiera nyckelelement och strategier som bör införlivas i en strategisk kommunikationsåtgärdsram för museer. Förankrad i det sociala konstruktivismens paradigm använder forskningen en kvalitativ metod och deduktivt resonemang för teoriutveckling. Avhandlingen erbjuder insikter och en integrerad strategisk kommunikationsram, vilken översätter teori till praktik, skräddarsydd för museer och ger en vägkarta för förändring. För analysen belyser flera centrala resultat. För det första etablerar studien en tydlig definition och artikulering av "samproducerande dekoloniala berättelser", med betoning på vikten av inkludering, Studien adresserar den långvariga påverkan av kolonialismen på museer och betonar behovet av att övervinna historiska fördomar och skapa utrymmen som autentiskt representerar olika kulturer och historier. Syftet är att utforska hur strategisk kommunikation kan underlätta dekoloniseringen av kommunikativa metoder inom museer och främja inkludering och autentisk representation. Studiens syfte är att fördjupa förståelsen för begreppet "samproducerande dekoloniala berättelser" inom museer genom strategisk kommunikation och bidra till förändrade praxis inom berättandet. Den strävar efter att förbättra förståelsen för detta begrepp och tillhandahålla praktiska strategier för att främja mångfald, rättvisa och inkludering inom museers kommunikativa metoder. För att uppnå detta mål ställer studien två forskningsfrågor. För det första syftar den till att undersöka hur begreppet "samproducerande dekoloniala berättelser" kan definieras och artikuleras inom ramen för kulturella institutioner. För det andra strävar studien efter att identifiera nyckelelement och strategier som bör införlivas i en strategisk kommunikationsåtgärdsram för museer. Förankrad i det sociala konstruktivismens paradigm använder forskningen en kvalitativ metod och deduktivt resonemang för teoriutveckling. Avhandlingen erbjuder insikter och en integrerad strategisk kommunikationsram, vilken översätter teori till praktik, skräddarsydd för museer och ger en vägkarta för förändring. För analysen belyser flera centrala resultat. För det första etablerar studien en tydlig definition och artikulering av "samproducerande dekoloniala berättelser", med betoning på vikten av inkludering, samarbete och utmaning av dominerande berättelser. För det andra identifierar den kritiska element för en strategisk kommunikationsåtgärdsram, inklusive samhällsengagemang, transparent dialog och förstärkning av marginaliserade röster. Vidare belyser forskningen nödvändigheten av digitalt engagemang och sociala medier som verktyg för att bredda räckvidden och deltagandet. Dessutom konstaterar studien att personalutbildning och institutionell ansvarsskyldighet är avgörande för att upprätthålla dekoloniala ansträngningar och säkerställa kontinuerlig framsteg. I termer av teoretiska bidrag förfinar denna studie konceptualiseringen av "samproducerande dekoloniala berättelser" inom museer genom en strategisk kommunikationsram. Genom att erkänna det förändringspotentiell som finns i denna process, understryker ramverket samarbets-, inkluderings- och berättelseutmanande dimensioner för demokratiskt engagemang med intressenterna. Den etablerar strategisk kommunikation som en katalysator för motstånd, maktutövning och förändring, vilket sömlöst sammanfaller med bredare aspirationer att skapa mer inkluderande och representativa kulturella institutioner. Studien bidrar inte bara till teorin utan översätter också sina insikter till genomförbara åtgärder genom att introducera en strategisk kommunikationsåtgärdsram. Framtida arbete innebär att implementera och förbättra dessa strategier för att bedöma deras verkliga effekter.

O estudo aborda o impacto duradouro do colonialismo nos museus, destacando a necessidade de superar preconceitos históricos e criar espaços que representem genuinamente culturas e histórias diversas. O objetivo é explorar como a comunicação estratégica pode facilitar a decolonização das práticas comunicativas dentro dos museus, promovendo inclusão e representação autêntica. O propósito do estudo é aprofundar o conceito de "co-criação de narrativas decoloniais" dentro dos museus por meio da comunicação estratégica, contribuindo para práticas transformadoras na criação de narrativas. Busca-se refinar a compreensão desse conceito e fornecer estratégias práticas para promover diversidade, equidade e inclusão dentro das práticas comunicativas do museu. Para atingir esse objetivo, o estudo formula duas questões de pesquisa. Em primeiro lugar, visa investigar como o conceito de "co-criação de narrativas decoloniais" pode ser definido e articulado no contexto das instituições culturais. Em segundo lugar, o estudo busca identificar elementos-chave e estratégias que devem ser incorporados em um framework de ação de comunicação estratégica para museus. Fundamentada no paradigma do construcionismo social, a pesquisa utiliza uma abordagem qualitativa, empregando raciocínio dedutivo para o desenvolvimento teórico. A dissertação oferece insights e um framework integrado de comunicação estratégica, traduzindo teoria em prática, adaptado para museus, e fornecendo um roteiro para mudanças transformadoras. A análise destaca diversos resultados-chave. Primeiramente, o estudo estabelece uma definição clara e articulação de "co-criação de narrativas decoloniais", enfatizando a importância da inclusão, colaboração e desafio das narrativas dominantes. Em segundo lugar, identifica elementos críticos para um framework de ação de comunicação estratégica, incluindo engajamento comunitário, diálogo transparente e amplificação de vozes marginalizadas. Além disso, a pesquisa destaca a necessidade de engajamento digital e mídias sociais como ferramentas para ampliar o alcance e a participação. Adicionalmente, o estudo constata que o treinamento de pessoal e a responsabilidade institucional são cruciais para sustentar esforços decoloniais e garantir progresso contínuo. Em termos de contribuições teóricas, este estudo aprimora a conceituação de "co-criação de narrativas decoloniais" dentro dos museus por meio de um framework de comunicação estratégica. Reconhecendo o potencial transformador inerente a esse processo, o framework destaca dimensões colaborativas, inclusivas e desafiadoras de narrativas para engajamento democrático com as partes interessadas. Estabelece a comunicação estratégica como um catalisador para resistência, empoderamento e transformação, alinhando-se perfeitamente com aspirações mais amplas de criar instituições culturais mais inclusivas e representativas. O estudo não apenas contribui para a teoria, mas traduz suas percepções em medidas acionáveis, introduzindo um framework de ação de comunicação estratégica. As recomendações para pesquisas futuras envolvem a implementação e melhoria destas estratégias para avaliar o seu impacto no mundo real.