Mid Sweden University

Arbetet utgår från två observationer gällande bjälklag i garage under flerbostadshus och kontorsbyggnader i det befintliga byggnadsbeståndet. Dessa två observationer är att det under vintern ofta står vatten över bjälklagen då snö dras in i garagen och smälter och att det i flertalet garage finns synliga sprickor i betongen. Först undersöka hur långt karbonatiseringsfronten teoretiskt kan nå in i betongen utifrån olika vct-tal, detta då karbonatiserad betong sänker pH-värdet kring armeringen när den når fram och bryter passivskiktet kring armeringen. I nästa avsnitt undersöks hur korrosion påverkar armering beroende på om passivskiktet är brutet eller inte, och hur gropfrätning påverkar armeringens töjbarhet och sträckgräns. Resultatet är att om det finns sprickor i betongen ihop med stående vatten på bjälklaget så ökar risken för korrosionsskador på armeringen, vilket kan leda till rostsprängning eller om töjbarheten minskar kan det leda till oförutsedda sprödbrott. Så om passivskiktet kring armeringen kan hållas skyddad så tar det längre tid innan korrosionen av armeringen ökar i hastighet. För att armeringen inte ska påverkas av snabb korrosion så bör garaget inte ha högre relativ luftfuktighet än 60 % och vatten (smältvatten , regn och kondensvatten) bör transporteras bort från bjälklaget så fort som möjligt, samt att betongen bör hållas sprickfri och att en betong i rätt exponeringsklass och med låg vct väljs. Om det uppstår sprickor i betongen eller om större bitar lossar på platser där det är möjliga att laga bjälklaget ,så är en rekommenderad metod att gjuta på ett lager hårdbetong med en tjocklek på 5–15 mm för att återställa både ytan och passivskiktet. Om skador sitter på platser där en pågjutning ej är möjlig så kan man använda sig av en offeranod för att minska korrosionshastigheten, antingen bara för att förlänga livslängden eller minska korrosionshastigheten tills en eventuellt större åtgärd kan utföras.

This work is based on two observations about concrete slabs in garages beneath existing multistory buildings. These two observations are that in the winter there is often water from melted snow standing on the slabs and that in several garages there exist cracks in the slab. Firstly, checks are done to check how far into the concrete the front of the carbonatization in theory can reach depending on different water to cement ratios. This is done since the carbonatization lowers the pH-value in the concrete surrounding the rebars and this in turn breaks the passive surface around the rebars. Then we examine how corrosion effects the rebar, depending on if the passive surface is broken or not and how pit corrosion effects the rebar tensile strength and uniform elongation. The result is that if there are cracks in the slabs combined with standing water there is an increased risk for corrosion on the rebars, which can lead to problems from rust expansion or if the rebars elongation properties decreases there is a risk for unpredicted breaks from brittle rebars. So, if the passive surface around the rebar can be kept unbroken the time before the

corrosion speeds up can be extended. To minimize the fast corrosion on the rebars the garage should have a relative humidity below 60 % and the water should be removed from the slab as fast as possible, and the concrete should be kept without cracks and a concrete in the correct exposure class and with a low water cement ratio. If cracks still show up or if larger pieces of concrete break off in places where it is possible to repair the slabs, a recommended method is to fill in the cracks and add a 5–15 mm thick surface of a hard concrete. This then reactivate the passive surface around the rebar and mends the surface. If the damages are in places where it is not possible to use the above-mentioned method the use of sacrificial anodes can be used to reduce the corrosion speed in the rebars, either to just extend the rebars functional life or reduce the speed of corrosion until a proper repair can be done.