En språklig minoritet är beroende av en välvillig majoritetsbefolkning både för att frodas och för att dess språkliga rättigheter i praktiken också ska garanteras och omsättas. Finlandssvenskar utgör i denna bemärkelse något av en ovanlig minoritet i och med den jämförelsevis positiva särställningen (Karvonen 2014). Det har ändå alltid funnits en utbredd nidbild av finlandssvenskar som “bättre folk”, vilket även har utgjort grunden för den debatt kring svenska språkets ställning som har pågått sedan innan självständigheten (Westinen 2015, s. 103–104). Finsktalande mot svensktalande kom även att utgöra den första politiska skiljelinjen som uppstod i Finland (Westinen 2015, s. 79). Tidigare studier har också visat att det finns ett antal mer konkreta fördelar med att vara finlandssvensk. En av dessa fördelar är att finlandssvenskarna tenderar att leva i genomsnitt 2–3 år längre än den övriga befolkningen (Hyyppä 2007). Men att finlandssvenskarna skulle lyckas behålla denna positiva särställning har varit långt ifrån självklart, vilket 1930-talets stundvis hätska språkstrider vittnar om (Meinander 2016, s. 49–53). En färsk undersökning kring finskspråkigas inställning till finlandssvenskar utgående från partisympatier visar också att det endast bland SFP-väljare finns en majoritet som vill att finlandssvenskarnas särställning ska tas i beaktande i Finland (Borg 2020, s. 247). Denna särställning har, sporadiska språkstrider och en tveksam språklig majoritetsbefolkning till trots, etablerats genom lyckade institutionella arrangemang och ett generellt positivt opinionsklimat historiskt som kan kopplas till Finlands historia (Bäck & Karv 2020, s. 78–79). I den ständigt pågående språkdebatten i Finland har det funnits en konsensus kring att den finskspråkiga majoritetsbefolkningen ändå besitter en nyckelställning när det kommer till det svenska språkets framtid i Finland (Grönlund & Karvonen 2020).