Under de sista decennierna av 1800-talet invandrade kanske ett par tusen östeuropeiska judar till Sverige, många med Norrland som slutdestination. Sundsvall blev huvudorten för judarna i Norrland där som mest över 250 judar levde och verkade under en period. Sundsvalls judar sökte upprätthålla ett gemensamt socialt och religiöst liv samtidigt som de integrerades i lokalsamhället, ekonomiskt och socialt. Svenska kyrkans lokala representanter hade få invändningar när det gällde etablerandet av en officiellt erkänd judisk församlingen men källorna speglar en ambivalens i förhållande till den judiska närvaron, i kyrkan såväl som inom andra delar av samhället.
Ett sätt för åtminstone vissa delar av kyrkan att hantera invandringen av judar var genom mission. Lågkyrkliga Svenska Israelsmissionen bedrev, med stöd av stiftsledningen, verksamhet i Norrland som gick ut på att, dels öka intresset för judemissionen i församlingar och kyrkliga föreningar, dels bedriva evangeliskt och socialt arbete bland judarna, främst i Sundsvall. Flera judemissionärer var verksamma i regionen under sent 1800-tal.
Jag kommer att diskutera denna del av den norrländska kyrkohistorien, mötet mellan en judisk grupp som genom sin församling sökte bevara en judisk identitet i en omgivning av möjligheter och begränsningar och en kyrka som förlorat mycket av sin statsbärande roll men som alltjämt präglades av antijudaism.