Förmodligen har ingen bok påverkat skandinavisk litteraturvetenskap mer, under de senaste fem åren, än Toril Mois Revolution of the Ordinary: Literary Studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell. Den statusen gör det angeläget att reflektera både över dess styrkor och eventuella brister. Varför är det en viktig bok? Och vilka invändningar väcker den, fyra år efter utgivningen? Det var också ungefär så uppdraget löd inför det seminarium som först föranledde den här texten: peka ut något positivt, något oklart och något negativt i Mois bok! Eftersom den är så innehållsrik, och eftersom den handlar om frågor som upptagit mig under lång tid, var svårigheten snarast att begränsa sig.