Mittuniversitetet

Bakgrund: Diabetes typ 1 är en autoimmun sjukdom som innebär livslång behandling och egenvård. Sjukdomen innebär en ökad risk för komplikationer och följdsjukdomar som hypertension, fetma och neuropati. Sjuksköterskans roll är att stötta, vara lyhörd och ge tid för känslomässig bearbetning. Vården ska utgå från personcentrerad vård där patientberättelsen är i fokus.

Syfte: Syftet var att belysa personers upplevelser av att leva med diabetes typ 1.

Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ metod där sökningarna genomfördes i Cinahl, PubMed samt sekundärsökningar. En manifest innehållsanalys gjordes.Tretton artiklar valdes ut.

Resultat: Upplevelser av hopplöshet och rädsla relaterat till hypoglykemi och komplikationer. Diabetes typ 1 som hinder i det sociala livet och på arbetsplatsen, känsla av att vara annorlunda från andra. Omgivningens brist på kunskap orsakade negativa upplevelser hos personer med diabetes typ 1 där felaktiga råd och ifrågasättande av hälsa fick dem att känna sig obekväma. Utmaningar i att balansera det sociala livet med egenvården i sjukdomen. Positiva upplevelser genom ökad kunskap om hälsosamma vanor, men också ökad empati för andra.

Diskussion: Brist på förståelse från omgivningen och arbetsgivaren innebär risk för att sjukdomshanteringen blir lidande. Att acceptera sjukdomen och lära sig att leva med den skapar mer livskvalitet. Diabetes kan ses som ett hinder i vardagen, och det är hälso- och sjukvårdspersonalens uppgift att sätta personen och dess unika behov i centrum i vården.

Slutsats: Rädsla och oro för blodsocker och egenvård i olika kontexter samt omgivningens bristande kunskap på diabetes typ 1 tyder på att vidare forskning behöver göras för att främja positiva upplevelser av att leva sjukdomen.