Inför varje valprocess stöter vi på en uppsjö av valaffischer och de representationer som finns däri. En utgångspunkt för mitt arbete är att sådana kulturella representationer är maktskapande på så vis att de medvetet eller omedvetet påverkar det som de representerar. I detta perspektiv tar undersökningen avstamp när jag strävar att belysa vilka representationsformer av femininitet och maskulinitet som förekommer i svenska och tyska valaffischer under tiden mellan första världskriget och nazistdiktatur, 1918-1933, samt undersöker vad det är de förmedlar. Valaffischerna analyseras ikonografiskt i syfte att identifiera och diskutera de symboler och kulturella representationer som jag finner i deras motiv.
Uppsatsen visar hur de olika kvinnliga och manliga representationsformerna skapar och återskapar en sorts hierarki av representationer, där män och kvinnor har olika roller inför affischernas budskap. Representationer av kvinnor har en dubbel funktion som försvarar tradition och värderingar, samtidigt som de hotas eller offras som en passiv del av just det som försvaras. Manliga representationer utgör hierarkins yttersta försvar och dess hårda skal, det aktiva och huvudsakliga skyddet för de värderingar och traditionen som finns i affischernas budskap. I de undantagsfall när kvinnlig representation uttrycker sig aktivt agerande, representerar hon inte längre kvinnlighet, utan värderingar och ideologi. När manliga representationer uttrycker sig mer passivt och försvarslöst, representeras de som effeminerade, omanliga. Undersökningen visar därtill att hotande figurer uteslutande är manliga representationer, samt att representationer av kvinnlig modernitet offras eller hotas oavsett om affischens avsändare anser att det är positivt eller negativt.
Med avstamp i filosofen Theodor Adornos analys av fascismens masspsykologiska mekanismer, diskuterar uppsatsen hur olika affischer och partier använder masspsykologiska verktyg som representationsformerna utgör en del av. Utan att i stor utsträckning konstatera vilka av affischerna som är eller inte är fascistiska, ges exempel på hur olika affischer och partier använder sig av masspsykologi och hur många av dem har de mekanismer som enligt Adorno karaktäriserar fascismens masspsykologi. Kriterier för vad som är fascistisk propaganda kan sammanfattas utifrån; hur de förhåller sig till empiri och irrationalitet, samt huruvida de använder sig av psykologiska verktyg för sammanhållning som bygger på hat och förakt mot en grupp som anses som utomstående. Detta gör inte nödvändigtvis de diskuterade affischerna fascistiska, även om ett antal är det, utan diskussionen belyser affischernas tendenser i förhållande till dessa kännetecknande kriterier för fascistisk masspsykologi.
Resultatet är en bild av att affischernas sammanlagda representation är av en makthierarki där manliga och kvinnliga representationsformer kan inta olika roller, som med både empiriskt eller psykologiskt grundade argument används av partier, oavsett ideologisk bakgrund, för att nå fram till väljare.
2020. , s. 72