Olika krisövningar har blivit en allt vanligare katastrofriskreducerande metod, både i Sverige och internationellt sett. Målet är att aktörerna ska öva förmågan att minska konsekvenserna av en katastrof, att leda sin egen verksamhet vid en kris och att samverka med andra aktörer. Att stimulera kunskap och övning kan därför sägas vara en del i att stärka samhällets resiliens. I det här kapitlet problematiseras detta antagande genom att undersöka vilka slags kunskaper som behöver skapas och överföras i strävan mot ett katastrofresilient samhälle, och huruvida krisövningar är en lämplig form för detta. Man kan exempelvis ställa sig frågan om övningarna förbättrar organisationers resiliens när de iscensätter verklighetsnära, och således förutsägbara, händelser? Detta mot bakgrund att många av de katastrofscenarier som inträffat på riktigt under 2000-talet har framstått som fullständigt osannolika – vilket kanske visar att vi inte kan öva oss till att bli mer resilienta?