I den här boken använder författarna – med något eller några undantag – begreppen "vågmästare" och "tungan på vågen" tämligen synonymt, precis som den klassiska Östergrens ordbok. Det torde också stämma med dagens språkuppfattning bland allmänhet, statsvetare och politiker. Språkvetaren Bertil Molde vidgår att uttrycken oftast används liktydigt, och fortsätter: ”Men detta innebär naturligtvis inte att själva orden vågmästare och tunga (på vågen) är liktydiga. Däremot kan man säga att tungan visar hur vågmästaren har fördelat vikterna. Vågmästaren arbetar aktivt, men tungan visar bara passivt vad som händer.” Om det finns någon tendens vad gäller bruket av dessa två begrepp när dagens samhällsforskare avser aktiva politiska partier i den politiska mitten, förefaller det vara att minska användningen av vågmästare och hellre tala om tungan på vågen. Men i den mån dagens tungan på vågen-partier kan förhandla än till höger, än till vänster, och därmed vinna gehör för sina förslag är de faktiskt mer av vågmästare i Carl Gustaf Ekmans mening än passiva indikatorer på hur något har utfallit. Så tendensen "borde" kanske vara den omvända?