Det senmoderna samhällets komplexitet och höggradiga differentiering har gjort risker alltmer svåranalyserade, vilket har lett till att sociala system måste ha en förändringsförmåga för att överleva. Det normala riskanalysarbetet i sociala system (exempelvis företag och organisationer) görs på den nivå eller i de interna sektorer där riskerna slår igenom. Uppsatsen ger exempel på befintliga riskhanteringsmodeller för detta och presenterar författarens egen, mer övergripande modell, konstruerad utifrån de tre systemteoretiska begreppen AGIL, autopoiesis och feedback loops. Modellen illustrerar en dialog mellan systemets definitioner, behov och omvärld samt andra system. Uppsatssyftet är att belysa sociala systems förändringsförmåga och beredskap för riskhantering samt hur de genom att använda modellen kan förbättra dessa. Uppsatsen är en litteraturstudie av sociologisk systemteori (funktionalism) och den framlagda modellen är på grund av abstraktionsnivån behäftad med problem rörande den praktiska tillämpningen.