Mid Sweden University

Uppsatsen behandlar hur Riksarkivet, trots avsaknaden av tvingande juridiska bevarandekrav, agerat i frågan kring bevarandet av personarkiv och hur detta i sin tur har avspeglats i arkivinstitutionens beståndsprofil under perioden 1901-2002. Ämnet är av intresse då tidigare forskning kring personarkiv främst koncentrerats till ordnings- och förteckningsprinciper eller frågor kring personarkivens användningsområden för forskarsamhället. 

Undersökningens teoretiska ramverk utgår från att arkiven inte är neutrala förmedlare av historien, utan aktivt formas av den rådande tidsandans idéer och förutsättningar. Därigenom blir arkivarierna, genom sina ageranden och ställningstaganden, viktiga aktörer i konstruktionen av det förflutna. En annan viktig teoretisk utgångspunkt för studien är hur minneskategorierna; kollektivt minne, personligt minne, arkivminne och historiskt minne, interagerar med varandra för att forma vår förståelse av det förgångna.      

Undersökningen består metodologiskt av två delstudier – en kvalitativt inspirerad studie av myndighetens egenproducerade handlingar för att utröna agerandet i personarkivsfrågan, och en kvantitativ motsvarighet för att belysa hur detta avspeglats i myndighetens personarkivsbestånd, där källmaterialet bestått i Riksarkivets beståndsöversikt över person- släkt- och gårdsarkiv. 

Resultatet visar att Riksarkivet under åren 1901-2002 går från att vara en institution med ett ganska svalt intresse för personarkiv till att bli en aktör som på ett aktivt sätt både insamlar och genererar nytt personarkivsmaterial. Resultatet visar också att Riksarkivet inte haft någon tydlig förvärvspolicy eller fört någon mer teoretisk diskussion kring förvärvsstrategier under åren, annat än att man förvärvar arkiv av ”nationellt intresse”. Av denna anledning har enskilda aktörer inom Riksarkivet i stor utsträckning kunnat påverka riktningen på arbetet gentemot personarkiv och i förlängningen också samhällets kollektiva minne, även om den allra största påverkansfaktorn för beståndets utseende har varit institutionens nära koppling till historievetenskapen.

I ett större sammanhang pekar resultatet på nödvändigheten i att arkivinstitutionerna, och också arkivsamfundet i sin helhet, på ett tydligt sätt diskuterar förvärvsstrategier och bevarandeaspekter också inom personarkivsfältet, för att kunna erbjuda ett mindre slumpmässigt format personarkivsbestånd.