Syftet med uppsatsen var att genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med fem grundskollärare i de tidigare skolåren, få vetskap om hur de resonerade kring begreppen normalitet och avvikelse, hur de kategoriserade och kartlade elever i behov av särskilt stöd samt hur de resonerade kring "en skola för alla". intervju som metod valdes för att kartlägga och tolka lärarnas subjektiva tankar, uppfattningar och värderingar. Resultatet visade på att de lärare som hade lång arbetslivserfarenhet kände en säkerhet i sina bedömningar kring elever som avviker från det normala. Arbetslaget framstod som centralt viktig när diskussioner och beslut om utredning av en elev var aktuell. Lärarna var i grunden positiva till "en skola för alla", men tveksamma till om den kan fungera i praktiken, bl.a på grund av bristande resurser. Resultatet visade också på att det finns en problemställning kring elevers och föräldrars delaktighet vid utformning av åtgärdsprogram.