I takt med att samhället behöver en allt större mängd förnybart producerad energi för att klara den tilltagande elektrifieringen blir det aktuellt att anlägga solkraftsparker på jordbruk- och skogsmark runtom i Sverige. Till Länsstyrelserna inkommer ärenden som rör anmälan om ändrad markanvändning för att uppföra solcellsanläggningar samt ansökningarom frivilligt tillstånd. Dessa ärenden blir allt fler och allt större i sin omfattning, sett till yta och installerad effekt. Samtidigt ska miljöbalkens bestämmelser tillämpas som bygger på bästa möjliga hushållning med resurser och markanvändning ska väljas, vilket riskerar att energiproduktion ställs mot livsmedelsproduktion eller andra naturvärden. Denna studie undersöker den miljörättsliga tillämpningen vid anmälan om ändrad markanvändning i syfte att uppföra solceller på åker- eller skogsmark genom att granska inkomna ärenden och beslut om förbud av verksamheter i län där många solcellsanläggningar på mark idag uppförts. Studiens resultat visar att flest verksamheter idag förbjuds på åkermark och att det tycks vara svårare att förbjuda verksamheter på skogsmark, men att myndigheten, i takt med att anläggningarna blir större, tenderar att besluta om förbud samt föreläggande om att ta fram bättre underlag i syfte att säkra att värdefull natur ej påtagligt skadas av verksamheten. Vidare indikerar denna studie att mer vägledning kan behöva utarbetas, från nationell nivå och gentemot verksamhetsutövare, gällande prövning kring solcellsparker samt intresseavvägning avseende skyddsvärd natur, skyddet mot klimatförändar och produktionen av förnybar energi.