Mid Sweden University

Kågeträskdagboken är tillkommen mellan 1891 och 1901. Den är skriven av systrarna Greta och Lovisa Dahlqvist på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten. I dagboken får vi en inblick i det dagliga livet på gården, med många uppgifter om husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst samt kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Det sociala livet i byn har en framträdande plats i dagboken, och uppgifter om nattfrierier, giftermål, födslar och död dokumenteras noggrant. 

         Själva dagboksutgåvan består av två volymer. I denna första volym presenteras dagbokens historiska och sociala sammanhang. Där finns också register över personer, ortnamn och dialektord samt förteckningar över källor och litteratur. (I den andra, redan utgivna volymen, återfinns den omfattande dagboken med tolkning och kommentarer. En kommande, tredje volym behandlar vis- och gåtböckerna från samma tid.)

         I de fyra kapitlen i volym I får vi lära känna både Anten-Ors gård i Kågeträsk och byn Kågeträsk. I kapitel 1, Kågeträskdagboken i sin samtid, placeras dagboken och visböckerna in i sitt skrifthistoriska sammanhang. Redaktionella principer för utgåvan redovisas. Det vardagliga skrivandet på gården placeras in i det sena 1800-talets folkliga skriftkultur. De skriftsponsorer som bidragit till att hushållsmedlemmarna på gården tillägnat sig skriften som resurs i sin vardag presenteras: folkskolan och dess framväxt samt väckelserörelserna.

         I kapitel 2, Anten-Ors gård i Kågeträsk, får läsaren lära känna gården och dess husfolk. Kapitlet inleds med en personlig betraktelse över gården Anten-Ors och det sociala livet i byn Kågeträsk, författad av biskop emeritus Martin Lönnebo som växte upp i byn. Gårdens ägor och det arbete som dokumenterats i dagboksanteckningarna presenteras: odling av grödor, djurhållning, textilt hantverk och matlagning och brödbak. I anslutning till kapitlet presenteras 13 stamtavlor.

         I kapitel 3, Byn Kågeträsk, presenteras byns historia från 1500-talet till 1800-talet. Jordbrukets och skogsbrukets utveckling under 1800-talet är särskilt i fokus. Det sociala livet i byn, såsom det berättas om i dagboken, med bland annat nattfrierier och religiösa sammankomster, sätts in i sitt kulturella sammanhang. I dagboken kan vi följa byborna i Kågeträsk från vaggan till graven. Här berättas om de barn som föds i byn och här skildras också människors dödskamp. I de avslutande avsnitten i kapitlet redovisas den konflikt och konkurrens som fanns under 1800-talet mellan medicinsk vetenskap, i form av utbildade läkare och barnmorskor, och den folkliga läkekonsten med dess folkliga botare. Förutsättningar för äldrevård och fattigvård i Skellefteområdet under 1800-talet presenteras också. I anslutning till kapitlet presenteras tre kartor över Kågeträsk och byns närmiljö.

         Språket i Kågeträskdagboken är en rik källa för den som vill veta mer om språkbruket i Kågeträsk och hos Anten-Ors. I kapitel 4, Språkbruk i Kågeträsk och hos Anten-Ors, presenteras inledningsvis den språkrepertoar som husfolket på gården hade tillgång till. Språkdrag som är utmärkande för Skelleftemålet och ett antal svårtolkade dialektord redovisas här. Därefter beskrivs språkbruk i dagboken som annars är svåråtkomligt: inofficiella personnamn, t.ex. Bastulid- Janne och Abrahams Lovisa och riktningsangivelser i samband med ortnamn, t.ex. uppi Djupfors, som ger oss en bild av hur man orienterade sig i landskapet. Här presenteras också en studie av de språkval som de dagboksskrivande systrarna gör. I vilken utsträckning använder de svenskt riksspråk eller Skelleftemål? Avslutningsvis diskuteras dagboksskrivandet som en del av en vardaglig skriftkultur och vilken social betydelse som dagboksskrivandet kan ha haft för dagboksskribenterna.

         Volymen avslutas med tre register: personregister, ortnamnsregister och ord- register. Här finns även en samlad käll- och litteraturförteckning för volym I och II. 

         Dagböckerna lär oss alltså mycket om skivandet från denna tid. Det sena 1800-talet utgör nämligen en omvälvande skrifthistorisk epok i och med de alfabetiseringsprocesser som genomfördes i Västvärlden, som ett led i moderniseringssträvanden och nationsbyggande. I Anten-Ors gård i Kågeträsk blir skriften en ny resurs i vardagen. De bevarade dokumenten visar att alla tre kvinnorna på gården, mamman Greta Kajsa och systrarna Greta och Lovisa, använde sin skrivkompetens till att kopiera texter i visböcker och dokumentera vardagen i dagboksanteckningar. Men det är också mycket möjligt att männen på gården varit delaktiga i det vardagliga skrivandet. 

         Det var flera skriftsponsorer som stöttade utveckling av läs- och skrivkompetens i Kågeträsk, med folkskolan som huvudsponsor. Syskonen hos Anten-Ors fick där tillgång till en mekanisk skriftkultur, där de erbjöds en grundläggande och mekanisk läs- och skrivkompetens. I skolans dominanta skriftbruk, som bestod av välläsning, välskrivning och rättskrivning, fick systrarna lära sig att läsa utantill, att kopiera texter och att stava rätt. Läs- och skrivundervisningen fyllde samtidigt en fostrande roll, där de genom sedelärande berättelser och religiösa texter blev inskolade i kristen tro och moral. I folkskolan mötte de också den förhärskande språkideologin med dess strävan att förverkliga en enspråkig nation, där alla skrev och talade ett enhetligt svenskt språk. Genom skolans texter fick de tillgång till det svenska riksspråket, ett språk som de tidigare troligen mött endast i religiösa texter och möjligen i någon utsträckning i gårdsarkivets handskrivna juridiska dokument.

         Men folkskolans sponsring av medborgarnas läs- och skrivkompetens fick oväntade effekter, både för Anten-Ors hushåll och för många av de svenska medborgarna. Trots att folkskolan bara erbjöd en mekanisk skrivkompetens, hindrade det inte medborgarna från att utveckla en mer självständig skrivkompetens, som kunde användas till att producera egna texter med en stark förankring i människors vardag. Man kan säga att det utvecklades en folklig och vardaglig skriftkultur på gårdarna runt om i landet, där man dels följde skolans avskriftskultur och kopierade texter i visböcker, dels producerade egna texter i dagböcker. Skriftkulturen, som tidigare i första hand varit ett redskap i kyrkans och statens tjänst, och endast varit fullt tillgänglig för samhällets privilegierade, blev nu ett redskap också för folk i allmänhet. Skriftkulturen trängde sig in i människors vardag, in i deras sociala verklighet.

         Visböckerna och dagböckerna hos Anten-Ors är tydliga exempel på denna vardagliga skriftkultur. I denna ingick naturligtvis också läsande, men vi kan bara uttala oss om skrivandet hos Anten-Ors, eftersom det är detta vi har kännedom om. 

         Vi får räkna med att texterna i Anten-Ors hushåll var få. De skriftsponsorer som stöttade läsande och skrivande genom att tillhandahålla tryckta texter, var därför mycket betydelsefulla. Tre skriftsponsorer presenteras: Vetenskapsakademiens almanacka, producenter av skillingtryck samt väckelserörelserna.

         Vetenskapsakademiens almanacka och skillingtrycken sponsrade både läsande och ett mer självständigt skrivande. I almanackan kunde man dels läsa längre uppsatser med folkbildande syfte, dels själv skriva korta dagliga anteckningar. Visorna i skillingtrycken lästes eller sjöngs, men de användes också som förlagor för att skriva ner visor i visböcker. Vi vet förstås inte säkert om Anten-Ors tagit del av skillingtrycken, men vi har goda skäl att anta det, eftersom en av visböckerna innehåller skriftspråkstrogna avskrifter.

         Väckelserörelserna å sin sida sponsrade framför allt läsande genom att tillhandahålla tryckta texter genom såväl utgivning av litteratur som distribution ut på landsbygden. Väckelserörelserna erbjöd också ett alternativ till skolans mekaniska läskultur. De stöttade en mer självständig läsning, där man förväntades begrunda det lästa.

         Dessa skriftsponsorer av tryckta texter bidrar alltså till att sponsra både en mer självständig skrivkompetens och en mer självständig läskompetens. 

         Man kan säga att den vardagliga skriftkultur som utvecklades hos Anten-Ors och på många andra gårdar, har demokratiska förtecken. Den är demokratisk på så vis att alla med mekanisk skrivkompetens har möjlighet att delta, eftersom varken visbokspraktiken eller dagbokspraktiken har en fast form och inte är reglerade. Skribenterna utvecklar sitt deltagande i praktikerna allteftersom, och utvecklar många gånger egna skriftkonventioner som kan avvika från det normerade skriftspråket.

         Att skriva dagbok brukar sägas utmärka sig gentemot andra vardagliga skriftpraktiker. Vår samtida förväntan på den handskrivna dagboken är att den är privat och att den inte deltar i ett socialt sammanhang, i och med att det oftast bara är en skribent som deltar. Men i dagbokspraktiken hos Anten-Ors deltar alltså två skribenter. Vid ett unikt tillfälle hjälps de till och med åt att skriva ner ett ovanligt dramatiskt händelseförlopp, då deras två inneboende, Halt-doktorn och Lindqvist, kommer i bråk med varandra. Som vi ovan dessutom uppmärksammat har också andra hushållsmedlemmar troligen skrivit sporadiskt i dagboken. Dagboken tycks därmed ha varit en resurs för social samverkan för medlemmarna i hushållet hos Anten-Ors. Det finns även andra exempel på att flera skribenter deltagit i en och samma folkliga dagbokspraktik. Vetenskapsakademiens almanacka som ofta användes för anteckningarna, kunde också vara försedd med ett snöre för upphängning på väggen i köket, vilket indikerar att dagboksanteckningarna inte betraktades som privata.

         Visböckerna hos Anten-Ors ingick även de troligen i ett socialt sammanhang. Kanske sjöng de visor tillsammans? Kanske kopierade de visor från andras visböcker? Kanske skrev andra personer ner visor i deras visböcker? Vi har åtminstone en indikation på att visböckerna ingått i ett semi-offentligt sammanhang genom den namnteckning från en person bosatt i Mora som återfinns i en av visböckerna. 

         Flera av hushållsmedlemmarna på Anten-Ors gård deltog alltså i en vardaglig skriftkultur. Men vilken betydelse kan skriftkulturen ha haft för deras språkrepertoar och för deras förståelse av sig själva? 

         Det vardagliga skrivandet i visböckerna och dagboken erbjöd en möjlighet att både praktisera och upprätthålla en mekanisk skrivkompetens genom kopierandet av texter i visboken och en mer självständig skrivkompetens i dokumenterandet i dagboken. Samtidigt erbjöd det vardagliga skrivandet en möjlighet att upprätthålla den del i skribenternas språkrepertoar som bestod av det talade riksspråket (boksvenska) och det standardiserade svenska skriftspråket.

         Att skriva dagbok kan beskrivas som ett kontinuerligt, över tid pågående, identitetsarbete, som antagligen för det mesta sker omedvetet. En aspekt av denna identifikationsprocess utgör den språkliga identifikationen. I Kågeträskdagboken är det uppenbart att skribenterna genom sina ortografiska val vid skrivandet identifierar sig både med det svenska riksspråket och Skelleftemålet. 

         Det har påpekats att dagboksanteckningarna formar en kollektiv berättelse där gården står i centrum med utblickar över hela Kågeträskbygden. Individen är därmed knappt synlig i dagboksanteckningarna. Vid några enstaka tillfällen får vi syn på skribenten, då det uttrycks enstaka känslor eller då skribenten nämner sig själv vid namn. Likaså är själva dagboken resultatet av en kollektiv skriftpraktik där båda systrarna deltar. Men även om individen är svårfångad, vågar man påstå att dagboksskrivandet hade betydelse för skribenternas förståelse av sig själva och sin identitet. 

         I dagboksskrivandet finns ett generellt samband mellan skrivhandling och identitet – ett samband som berör alla former av dagboksskrivande, vare sig det är dokumenterande eller reflekterande. Den återkommande och regelbundna handlingen att dokumentera utvalda ögonblick från dagen skapar i sig kontinuitet. I dagboken skrivs vardagliga erfarenheter in i en berättelse om tidens gång, där stundens flyktiga erfarenhet bevaras med hjälp av skriften. Tiden blir en sammanhållande faktor för den identifikation som formas och omformas i de dagligen upprepade skrivhandlingarna.

         I inledningen till kapitel 2 ger biskop emeritus Martin Lönnebo en personlig betraktelse över sin barndomsby och över hus- folket hos Anten-Ors. Han säger där att ”de vände ansiktet bakåt” istället för att titta framåt mot det moderna. De var ju separatister, en religiös gruppering inom vilken man använde den äldre psalmboken och katekese. Deras konservativa hållning kom bland annat till uttryck i deras kläder som var av det mer ålderdomliga snittet. 

         Men även om de inte helt omfamnade den nya tiden som var i antågande, använde de dagligen det redskap som kanske är det allra, allra tydligaste tecknet på den moderna tidens intåg, nämligen skriften. På ett sätt kan man därför säga att de var moderna, även om de antagligen inte själva skulle ha hållit med om det. Greta och Lovisa Dahlqvist på Anten-Ors gård har för alltid skrivit in sig i den moderna tiden. 

Gemensamt för forskning inom fältet Academic Literacies är att det finns en strävan att lämna ett så kallat bristperspektiv (se t.ex. Malmström 2017) och istället rikta fokus mot lärandekontexten. I de utbildningsstrategiska satsningarna Skrivlyftet vid Mittuniversitet och Skrivum vid Umeå universitet genomförs skrivdidaktiska verkstäder där lektorer med skrivdidaktisk kompetens (fortsättningsvis skrivdidaktiker) arbetar tillsammans med lärarlag från flera olika utbildningsprogram och därmed olika discipliner. Lärarlagen inventerar och utforskar de befintliga undervisningspraktikerna och formulerar en programspecifik handlingsplan för att utveckla en stärkt ämnesintegrerad skrivdidaktik inom sin utbildning.Vi undersöker hur lärarlag reflekterar kring akademisk litteracitet och hur de kan implementera principerna för Academic Literacies i sin pedagogiska praktik. Studiens material består dels av lärarnas tanketexter, dels av introspektiva intervjuer (Haglund 2003). Materialet analyseras initialt genom tematisk innehållsanalys (Braun & Clarke 2006). Därefter tillämpas det sociokulturella ramverket Academic Literacies (Lea & Street 1998) och analysen baseras på Lea och Streets modell som delar in aktiviteter och föreställningar kopplade till skrivande i högre utbildning i tre överlappande diskurser: färdighetsdiskurs,socialiseringsdiskurs samt akademiska litteracitesdiskurs (AL-diskurs). Detta ramverk används i kombination med begreppet agency (Ahearn 2001), vilket kan bidra till att synliggöra möjlighet att delta, utvecklas och bidra till förändring. Genom kombinationen undersöker vi dels vilka diskurser som lärarna ger uttryck för, dels deras agency. Det analytiska arbetet underbyggs av forskningsfrågan: Vilka utmaningar och begränsningar uppstår i utövandet av agency i professionella sammanhang, när undervisningspraktiken utvecklas mot en ämnesintegrerad skrivdidaktik?De preliminära resultaten visar på en variation när det gäller lärarnas diskursiva förhållningssätt till akademisk literacitet och det finns exempel på hur de breddat sina perspektiv. Flera av lärarna positionerar sig som handlingskraftiga agenter samtidigtsom det framgår att tidsbegränsning, resurser, styrdokument och även upplevelsen av att inte ha tillräcklig kompetens, påverkar lärarnas handlingsutrymme. Med presentationen vill vi bidra till ökade insikter om hur lärarlag kan fördjupa och omsätta sin förståelse av Academic literacies i praktiken. Resultaten bidrar med underlag för vidare forskning och diskussion om universitetslärares möjligheter att göra skillnad för studenters erövrande av akademisk litteracitet. Här framhävs vikten av att etablera forum för dialog och samarbete mellan skrivdidaktiker och universitetslärare. Samverkan kan bidra till att synliggöra ofta outtalade kunskaper om läs- och skrivpraktiker samtidigt som den kan främja en kritisk förståelse av undervisningen i ämnenas specifika krav på akademisk litteracitet. Vidare betonas behovet av att universitetsledningen inkorporerar långsiktiga strategier för att upprätthålla och utveckla kunskaper om ämnesintegrerad skrivdidaktik.

Ahearn, L. M. (2001). Language and agency. Annual review of anthropology, 30(1), 109-137.

Braun. V. & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology, Qualitative Research in Psychology, 3:2, 77-101.

Haglund, B. (2003). Stimulated recall. Pedagogisk forskning i Sverige, 8(3), 145-157)

Lea, M. R. & Street, B. (1998). Student Writing in Higher Education: An Academic Literacies Approach. Studies in Higher Education, 23(2).

Malmström, M. (2017). Synen på skrivande: Föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans och gymnasieskolans läroplaner. Lund: Lund University.

Artikeln ingår i en festskrift tillägnad forskaren Erna Danielsson som fyllt jämna år. I artikeln leker jag med tanken att vi istället för att fira hennes födelsedag uppvaktar Erna på hennes namnsdag i början av 1900-talet. Ända sedan mitten av 1900-talet har det varit en självklarhet för oss att födelsedagar ska uppmärksammas och firas. Särskilt jämna sådana. Men när 1900-talet var ungt var det inte så vanligt att fira födelsedag. Man firade namnsdag istället. År 1901 infördes en ny namnlängd i almanackan. Den innebar att betydligt fler svenskar fick möjlighet att fira namnsdag eftersom namnlängden anpassats till det etablerade namnbruket och man rensat bort föråldrade namn. Ett populärt sätt att uppmärksamma namnsdagsbarnen var att skicka gratulationer med det nya vykortsmediet. Dåtidens vykort kan bäst beskrivas som en form av sociala medier, med vars hjälp man upprätthöll kontakten med vänner och släkt, men även etablerade kontakt med främlingar. Vilka vykortsmotiv hade hon då fått? Och hur skulle gratulationerna på vykorten vara uttryckta?  Till skillnad från födelsedagsfirandet där en enskild individ hyllas är namnsdagsfirandet en kollektiv praktik. Man kan anta att vykortsmediet bidrog till att stärka denna kollektiva namnsdagspraktik under tidigt 1900-tal.

Inom det utbildningsstrategiska projektet Skrivlyftet vid Mittuniversitetet har vi utformat och erbjudit skrivdidaktiska verkstäder för lärarlag inom programutbildningar. Mellan år 2017–2023 har 140 lärare från ett fyrtiotal program deltagit i verkstäderna. Verkstäderna har organiserats av Avdelningen för Forsknings- och utbildningsstöd (FUS) vid Mittuniversitetet. De har letts av skrivdidaktiker med god förtrogenhet med litteracitetsteori genom egen forskning och praktisk erfarenhet av att undervisa i skrivande. I verkstäderna har lärarlagen i en kollegial lärprocess utforskat och utvecklat undervisningen i akademisk litteracitet inom programutbildningarna. I detta kapitel redovisar vi innehåll, arbetsformer och organisation av de skrivdidaktiska verkstäderna. I de tre första verkstäderna utforskas den egna undervisningspraktiken med fokus på aktuell stöttning av akademisk litteracitet och yrkeslitteracitet. De har en stark styrning och inramning. Vid den tredje verkstaden presenteras de behov som identifierats av lärarlagen och de mål man vill uppnå under de återstående verkstäderna. Verkstad 4–10 har en svagare styrning och programmen arbetar mer självständigt. Vid den tionde och sista verkstaden presenteras en handlingsplan för hur man kan stärka den ämnesintegrerade skrivundervisningen i programmet. Utvärderingar av verkstäderna visar att de bidragit till pedagogisk utveckling, programutveckling och kollegialt lärande som många gånger även varit ämnes- och programöverskridande.

Akademisk litteracitet är en nyckelkompetens för kunskapsarbetet iakademin och för att kunna delta i högskoleutbildningar. Men, hur kan vi som lärare inom högre utbildning skapa bättre förutsättningarför studenter att lyckas i mötet med det skrivna och talade språket i våra ämnen? I den här antologin delas erfarenheter från projektet Skrivlyftet vid Mittuniversitetet. Skrivdidaktiker, lärare, och pedagogiska utvecklare har utforskat litteracitetsfrågor i såväl teori som praktik.vDe presenterar en mångfald av olika strategier och arbetssätt – medvmålsättningen att arbeta mot en utbildning som har förutsättningarbför att stötta samtliga studenters utveckling av akademisk litteracitet.

Skrivlyftet vid Mittuniversitetet är en utbildningsstrategisk satsning som tar sin utgångspunkt i att högre utbildning behöver ta ett större ansvar för att stötta studenternas utveckling av akademisk litteracitet. I detta kapitel presenteras dels projektets teoretiska utgångspunkter, dels den modell som projektet är bygg tpå. Allra först presenteras ”Skrivlyftets mål och organisation” helt kort. Vi argumenterar därefter för att högre utbildning behöver ta ett förtydligat ansvar för att stötta studenters utveckling av akademisk litteracitet, mot bakgrund av det som kan kallas skrivkrisdebatten. Begreppet akademisk litteracitet och Skrivlyftets modell presenteras i därpå följande avsnitt. Modellen består av fyra grundpelare:(1) transformation, (2) att lärarna är experter på sitt ämnes skriftkultur, (3) att ämnesmiljöerna tar ansvar för akademisk litteracitet och (4) att alla studenter erbjuds stöttning. Avslutningsvis presenteras begreppet ämnesintegrerad skrivundervisning och några olika exempel på hur det har tillämpats inom högre utbildning nationellt och internationellt.

Kågeträskdagboken är tillkommen mellan 1891 och 1901. Den är skriven av systrarna Greta Dahlqvist (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938), som bodde på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten. I dagboken får vi en inblick i det dagliga livet på gården: här redovisas i detaljer husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst samt kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Det sociala livet i byn har en framträdande plats i dagboken, och uppgifter om nattfrierier, giftermål, födslar och död finns noggrant dokumenterade. 

Själva dagboksutgåvan består av två volymer. I den första får man en omfattande presentation av dagbokens historiska och sociala sammanhang, och där finns också person-, ortnamns- och ordregister samt en käll- och litteraturförteckning. I denna andra volym återfinns hela dagboken med tolkning och omfattande språkliga och innehållsliga kommentarer. En tredje volym behandlar de vis- och gåtböcker som sammanställdes på Anten-Ors gård under samma tid.

I den tryckta boken presenteras en dagbokssida på varje uppslag. På den högra sidan återfinns renskriften, på den vänstra sidan översättningen/tolkningen. I pdf:en presenteras dagboken istället sida för sida, vilket innebär att det inte är möjligt att läsa renskrift och översättning intill varandra.

I artikeln presenteras ROS-modellen. Det är en model i sex steg för reflekterande observation av skolskrivande i alla ämnen. Modellen ger lärare och blivande lärare en utgångspunkt för att arbeta med skolskrivande på vetenskaplig grund genom att förena skrivdidaktisk teori och undervisningspraktik. Med stöd i Roz Ivanics teoretiska ramverk för skolskrivande och skrivundervisning observeras och identifieras föreställningar om skrivandets mål och mening i skolskrivandet. Genom ROS-modellen kan lärare teoretiskt förankrat stärka och utveckla sin skrivdidaktiska kompetens och etablera en gemensam skrivdidaktisk terminologi för skrivande i skolans alla ämnen.

Vykortet slog igenom som nytt kommunikationsmedium i början av 1900-talet. Perioden 1900–1920 brukar kallas för vykortets gyllene tidsålder. Vykortspraktiken var inte begränsad till turistvykort som idag, utan vykorten användes som dagens sociala medier där man både kunde upprätthålla sociala nätverk samtidigt som det fanns möjlighet att etablera nya sociala kontakter med hjälp av vykorten. I arkivinstitutionernas samlingar finns många vykort bevarade. Att vykorten bevarats i samlingarna kan förklaras av att de betraktats som historiska vittnen där vykortsmotivet dokumenterat historiska miljöer, men också de människor som levt och verkat i dessa miljöer. Vykorten kategoriseras därför vanligen som fotografier och inte som de medieartefakter som de faktiskt utgör. I ett samarbetsprojekt med Sundsvalls museum har en privatsamlares topografiska vykort från Medelpad 1900–1920 digitaliserats och registrerats på portalen Digitalt museum, totalt 3 000 vykort. Det unika med projektet är att både vykortets bildsida och adressida har digitaliserats.

Trots att vykort var den vanligaste fotografiska bilden i Sverige fram till första världskriget, och det första kommunikationsmedium där alla medborgare kunde delta aktivt, är vare sig den visuella praktiken eller skriftpraktiken nämnvärt utforskad på svenskt område. På internationellt område har vykorten utforskats ur både kommunikationsetnografiska och kulturhistoriska perspektiv. Vykortens bild och text bär på berättelser om både sin samtid och om de människor som skickade och tog emot korten. Vykortsmaterialet har alltså unika möjligheter att både belysa samtidens visuella kultur och skriftkultur.