Mid Sweden University

This article is an empirical contribution that adopts Arlie R. Hochschild’s theoretical approach to emotions and emotional work to examine the emotional dimensions of working in secure units for youth in Sweden. The institutions in focus in the study are so-called special residential homes for young people. Characteristic of these institutions is a risk-oriented approach towards the targeted group, expressed in an increasing organisational focus on security, such as high fences, locked doors and windows, cameras, alarms and far-reaching restrictions for the youth within these institutions. The aim of the present study is to analyse how these high safety demands become important and are understood by the treatment staff working at the institutions, with a focus on how this understanding is expressed in emotional work. In the analysis, we show that the safety of special residential homes cannot be reduced only to spatial and material dimensions but that safety is also something that is largely achieved done by the treatment staff through the emotional work they perform. We describe two prominent strategies in this emotional work, which we call being on guard without showing it and backing each other up. With Hochschild, we can also capture the interaction that takes place between the institutional context and the emotional work of the treatment staff’s emotional work and how the treatment assistants’ work demands a comprehensive surface action. The empirical basis for the study includes two ethnographic research projects, which comprise seven departments for boys and young men aged 13–21, divided into five special residential homes. The material for the present article is based on participatory observations and interviews with the institutions’ treatment staff.

Oavsett vilka forskningsmetoder vi arbetar med i socialt arbete förutsätter de någon form av dokumentation av empirin. Vetenskapliga studier kräver, kort sagt, en sammanställning av det material som ligger till grund för analysen.

Känslor uppfattas ofta som något tillhörande den privata sfären och förknippas därför sällan med myndighetsutövning, byråkrati och professionalitet. I detta kapitel argumenterar vi för det motsatta, nämligen att känslor är en betydelsefull komponent i det sociala samspelet och att känslor följaktligen utgör en viktig aspekt i det sociala arbetets institutionella praktik. Det sociala arbetets verksamhersfällt aktualiserar också i sig självt en rad känsliga frågor som mer generellt berör samhällets medborgare. Detta speglas inre minst i en rad aktuella debatter inom sociale arbete i relation till exempelvis de så kallade marockanska gatubarnen, romska tiggare eller unga i förorten. Med avstamp i emotionssociologin och sociologens Arlie R. Hochschilds begrepp känsloarbete och känsloregler är syftet med denna text att belysa känslors betydelse i arbetet med ungdomar som tvångsplacerats på institution. Mer specifike är vårt intresse riktat mot hur behandlingsassistenter på statens särskilda ungdomshem hanterar och reflekterar över sina egna känslor i relation till det arbete de utför, framför allt i samspel med sina kollegor men liven med de placerade ungdomarna. Textens övergripande syfte är med andra ord att analysera de känsloregler som omger arbetet på dessa institutioner.

This article analyses language interpretation in the context of maternity health care. By scrutinising how maternity health care staff reflects upon their experiences from the everyday institutional setting, the article shows that they are caught between a discourse on language interpretation as migrants’ rights and a racialised discourse where language is intertwined with notions of ‘otherness’. As such, language interpretation becomes subsumed into a range of different practices that seek to discipline migrant women to meet the demands from Swedish society. In the article, therefore, the everyday practice by the health care staff is looked upon as a form of citizenship-making, and the article emphasises how racialised discourses take different shapes in different institutional contexts. Thus, the article shows that the practice of language interpretation cannot, in this context, be fully understood without including the larger socio-political context.

I det här kapitlet undersöker vi den återkommande metaforen språket som nyckel och hur den används både i politisk argumentation och nyanlända migranters berättelser om sin tillvaro här och nu, och i deras förhoppningar inför framtiden. I kapitlet visar vi hur de nyanlända tillmäter språkinlärning stor betydelse. Språket förväntas öppna dörrar till olika rum, men förutsättningarna för att få tillgång till nyckeln har att göra med faktorer som ofta ligger utanför de nyanländas möjligheter att påverka, varav många finns utanför utbildningens kontext. Genom att tala om språket som nyckel till samhället framhävs språkets betydelse samtidigt som de villkor och förutsättningar som påverkar språkinlärningen osynliggörs.

Människor har i alla tider migrerat. Rörlighet är historiskt sett regel snarare än undantag. En del människor migrerar för att söka jobb, andra för att följa sin stora kärlek. Men många har också tvingats fly från krig, naturkatastrofer, förföljelse och annan misär. Flykten är inte sällan kantad av svåra utmaningar. För en del blir flykten den sista resan. För andra slutar resan med plats på ett flyktingboende och lång väntan på asylbeslut. Asylprocessen är tärande. Livet står på paus. Medan vissa får beslut om att de får stanna tvingas andra återvända till de länder de flytt ifrån.

Sverige 2019. Hösten 2015 hade Sverige den största invandringen sedan andra världskriget. Många människor sökte skydd från krig, förföljelse och mänskligt lidande. Välfärdssystemet sattes under press. Debattens vågor gick höga. Sverige byggde murar mot omvärlden. Migrationsverket som har uppdrag att erbjuda asylsökande en meningsfull vardag, fick allt mer uppenbara problem att fullfölja detta uppdrag. Det civila samhället mobiliserades runtom i landet till stöd för de nyanlända. Regeringen satsade stora riktade resurser till studieförbunden, som gavs i uppdrag att erbjuda asylsökande en introduktion till det svenska språket och det svenska samhället. Det är om just denna verksamhet som denna forskningsrapport handlar.

Migration, lärande och social inkludering

Denna rapport har sitt ursprung i dels ett flerårigt samarbete mellan Bildnings-förbundet Östergötland och forskningsmiljön Vuxenpedagogik och folkbildning (där också Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning är förlagt) vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet. Dels har studien sitt ursprung i lanseringen av forskningsprogrammet Migration, lärande och social inkludering, ett samarbete mellan de båda forskningsmiljöerna Vuxenpedagogik och folkbildning samt Socialt arbete, vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, båda vid Linköpings universitet.

I forskningsprogrammet riktas intresset mot frågan om på vilket sätt olika sammanhang för vuxna och unga vuxnas studier i det svenska språket och om det svenska samhället bidrar till deras sociala inkludering. I forskningsprogrammet är det flera olika sammanhang som studeras: Studieförbundens verksamhet med Svenska från dag 1 och vardagssvenska, utbildning i svenska för invandrare och språkintroduktionsprogrammet på gymnasieskola och folkhögskola. Forskningsprogrammet har en longitudinell forskningsdesign. Vi vill å ena sidan studera Sensus verksamhet och övriga studiesammanhang var för sig, här och nu. Vad är det som händer? Hur bedrivs arbetet? Hur resonerar verksamhetsledare och cirkelledare om verksamheten och om deltagarna? Men vi vill framför allt rikta intresset mot deltagarna och den mening som de skapar kring sina studier, och hur detta meningsskapande kan relateras till deltagarnas historia, deras liv här och nu, men också till deras drömmar om framtiden. På så sätt vill vi alltså ge en ögonblicksbild av respektive verksamhet här och nu, och den roll som denna verksamhet spelar i migranternas liv i bredare bemärkelse.

Men för att skapa en större förståelse för den roll som dessa verksamheter spelar för migranter i deras väg mot potentiell inkludering i det svenska samhället planerar vi dessutom att genomföra uppföljningsintervjuer med samma deltagare, både tre och sex år efter det att den första intervjun genomförts. Vid dessa intervjuer intresserar vi oss för hur deltagarna retrospektivt resonerar om sitt deltagande i till exempel Svenska från dag 1, och vilka andra studier, möten och händelser som tillskrivs värde i deras bana mot potentiell inkludering i det svenska samhället. Ambitionen är att nitialt, i de olika studiesammanhang intervjua sammanlagt 200 migranter. I dagsläget har totalt 150 migranter intervjuats.

Forskningsprogrammets design gör det möjligt att skapa unik kunskap om migranters sociala inkluderingsbanor i det svenska samhället. Inte, som ofta är fallet, genom att med kvantifierbara mått mäta olika slags indikatorer på inkludering (etablering på arbetsmarknaden, löneutveckling med mera). Utan snarare genom att bidra med ”tjocka” berättelser och beskrivningar med grund i deltagarnas egna erfarenheter och meningsskapande. I slutskedet av programmet kommer resultat från de olika studiesammanhang som undersökts att jämföras med varandra. Tillskrivs något sammanhang större värde än något annat? I sådant fall, varför, och i vilka hänseenden? Det är vår förhoppning att den kunskap som forsknings-programmet bidrar med kommer att vara av stort värde inte bara för beslutsfattare och för de som arbetar med denna typ av verksamhet, utan även för de som faktiskt deltar i den.

Finansiering och medverkan

Den forskning som presenteras i denna rapport är samfinansierad av AMIF via Sensus och projekt #fokus, Bildningsförbundet Östergötland och Linköpings universitet. Ansvariga för arbetet, tillika det vidare forskningsprogram som denna rapport är del av, är professor Magnus Dahlstedt, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, och professor Andreas Fejes, Institutionen för beteendevetenskap och lärande. De har designat studiens upplägg, ansvarat för etikprövning, samordning och bemanning, samt deltagit i bearbetning och analys av material och författande av denna rapport. Docent Sabine Gruber har ansvarat för data-insamlingen, och har tillsammans med Dahlstedt och Fejes genomfört bearbetning och analys av materialet och skrivit denna rapport.

Magnus Dahlstedt, Andreas Fejes och Sabine Gruber

Norrköping och Linköping, 16 augusti 2019

I kölvattnet av senaste årens migrationsrörelser har en rad olika initiativ tagits för att möjliggöra nyanländas etablering i det svenska samhället. En sådan insats har varit att på prov erbjuda gymnasieskolans språkintroduktionsprogram (SI) även på folkhögskola. Förhoppningen är att just denna utbildningsform är särskilt väl lämpad för nyanlända ungdomar. I denna forskningsrapport jämförs verksamheten inom SI såsom den bedrivs på två gymnasieskolor och två folkhögskolor. Analysen visar att folkhögskolans organisering av SI-verksamheten är mer flexibel och integrerad i övrig verksamhet, vilket också ger potential till en mer inkluderande undervisning.

Studien är del av forskningsprogrammet Migration, lärande och social inkludering, som genom en longitudinell forskningsdesign söker svar på frågan om hur olika sammanhang för (unga) vuxnas språkliga lärande bidrar till deras sociala inkludering. Programmet är ett samarbete mellan forskningsmiljöerna Vuxenpedagogik och folkbildning och Socialt arbete vid Linköpings universitet.

In Sweden, cultural competence if often singled out as both a strategy and solution for managing differences attributed to migrants, but few studies have critically investigated the idea of cultural competence. This article is an empirical contribution, based on an ethnographic study, and analyses talk and actions in the everyday practice in special residential homes for boys and young men. It examines when, how and in relation to what and whom cultural competence is made relevant, with special focus on how notions about cultural competence positions the staff in the studied institutions; organisationally, in relation to different work tasks and in narratives about the care and treatment provided. The analysis shows that cultural competence is almost exclusively attributed to staff who have a migrant background, and that the position as cultural competent is ambiguous. On the one hand a position as expert, on the other hand surrounded by a suspicion not to be professional. Staff who are ascribed cultural competence are made into representatives of cultural difference and locked into culturalised and ethnified positions. Thus, cultural competence rather emerges as a tool to master and control the boys who are placed in the studied institutions than as a tool to affect a change process in support of multiculturalism.

Turism och resande har blivit ett givet inslag i vår samtid. I den rika delen av världen framstår möjligheten att resa för många som en självklarhet. I den fattiga delen av världen har turismindustrin blivit en allt viktigare inkomstkälla.

Det turistiska fältet har dessutom kommit att erkännas som ett ytterst komplext forskningsfält som ger upphov till frågor som är både lokala och globala, och som kan handla om såväl människors drömmar och självförståelse, som mänskliga rättigheter, global ekonomi och internationella politiska relationer.

Denna bok närmar sig det turistiska fältet genom en rad analytiska begrepp. Varje kapitel lyfter fram ett bestämt begrepp – däribland makt, plats, etnicitet och transnationalism – diskuterar vad det kan betyda, hur det kan tolkas, och vad just det begreppet kan bidra med för den som vill analysera samtida turism och resande. Bekantskapen med vissa teoretiska begrepp gör att man förmår se saker på det turistiska fältet som tidigare var höljda i dunkel. Samtidigt kan en ökad teoretisk och begreppsmässig kännedom göra att man plötsligt förstår hur komplicerad världen är. På så vis får kanske våra begreppsdiskussioner det turistiska fältet att framstå som ännu mer utmanande och fascinerande.

Polisforskare talar idag om "den utökade polisfamiljen". Den traditionella polisen kompletteras av kommunala, privata och frivilliga organisationer eller grupperingar. Samtidigt står etniska minoriteter alltmer i centrum för samhällets kontrollapparat. Etnicitet har blivit en delikat fråga för myndigheter.

Antologin Den sorterande ordningsmakten uppmärksammar skärningspunkten mellan dessa två processer. På vilka sätt är personers etnicitet föremål för övervakning och polisiär kontroll från polis, vaktbolag, trygghetsarbetare och andra? Vad innebär etnicitet i ett samhälle präglat av en mångfald av polisiära åtgärder, så kallad plural policing?

Via olika empiriska undersökningar diskuteras såväl de kontrollerade som kontrollörerna. Ibland utövar ungdomar kontroll i relation till poliser eller ungdomsvårdare, ibland uppfattar sig poliser från etniska minoriteter som övervakade av sina kolleger. Även forskare kan uppfatta sig som kontrollerade i sitt sätt att undersöka och skriva om etnicitet.

Antologins författare argumenterar för vikten av att inkludera vidare och mera diffusa former av social kontroll än vad som är gängse i samhällsvetenskaplig forskning. Först då kan vi förstå hur idéer om etniska skillnader understöder samhällets strafftänkande och kriminalrättspraktiker.

Den sorterande ordningsmakten innehåller ingående analyser av det som ibland kallas etnisk profilering, och kan läsas som en bakgrund till den aktuella problematiken kring REVA-projektet; REVA behandlas emellertid inte explicit i boken.

Elever födda utomlands utgör idag tillsammans med dem som har utlandsfödda föräldrar en stor andel av skolans elever. En siffra som brukar anges är att ungefär var femte elev har utländsk härkomst. Benämningar som mångkulturell skola, invandrarskola och svensk skola florerar allt oftare både i den politiska och i den allmänna skoldebatten, vilket kan förstås som signaler på att etnicitet ges mer betydelse i skolsammanhang. l officiella skolpolitiska dokument framhålls å ena sidan den så kallade mångkulturella skolan både som en tillgång för samhället och som en nödvändighet i ett samhälle som präglas av ökad rörlighet och stora folkomflyttningar. Medan å andra sidan skolor med en hög andel elever med annat modersmål än svenska omtalas som invandrarskolor med låg status i andra statligt initierade utredningar (Bunar 1999). Ståndpunktenom "en skola för alla" har i decennier präglat den svenska skolpolitiken. Denna politik har baserats på argument om en jämlik skola och att alla elever oavsett social bakgrund ska ha samma möjlighet till utbildning. Argumenten har även vilat på föreställningen om att det är nyttigt att olika sociala grupper möts i skolan. Resultat från olika rapporter och utredningar som publicerats under senare åt talar dock för att utvecklingen i realiteten gått åt ett annat håll än de politiska intentionerna. l dessa rapporter Gmf Skolverket 1996b, SOU 2000:39) påvisas att detskett en ökad social och etnisk segregation i skolan och att skillnaderna mellan skolor och mellan utbildningsinriktningar ökat i en rad avseenden under 1990 talet. Uppenbart tydliggörs här en kontrast mellan de officiella mål och riktningar som anges i skolpolitiken och hur dessa målmaterialiseras i skolans pedagogiska och sociala praktik. För att kunna förstå skolan och de praktiker som utgör dess verksamhet måste de förutsättningar som skolan vilar på skärskådas närmare. Skolpolitiken är en sådan förutsättning som är av betydelse för utfallet av skolansverksamhet. Syftet med föreliggande rapport är att närmare granska de skolpolitiska intentionersom gjort sig gällande under de senaste decennierna. Vilka mål och ambitioner har formulerats iden skolpolitik som förts fram? Hur har invandrade elever omtalats i olika politiska dokument? Vilken betydelse har dessa elever tillskrivits i de politiska intentionerna?

FOSTRAN AV FRAMTIDENS MEDBORGARE skildrar vad som sker med individer och kollektiv mot bakgrund av de senaste decenniernas förändring av den svenska välfärdsstaten. Statens ansvar för medborgarnas välfärd och trygghet har minskats och istället förväntas enskilda individer ta en mer aktiv del i att planera för och skapa sin egen välfärd. Det svenska folkhemmet som stod för kollektiv trygghet har tonat bort för att istället ge plats åt ett individ orienterat samhälle. Boken handlar om skapandet av goda medborgare. Den undersöker dels förändringen av förväntningarna och kraven på hur vi människor ska uppträda, tänka och dels den uppsättning av praktiker som omsätts i syfte att skapa dessa medborgare. Den belyser ur ett tvärvetenskapligt perspektiv fostran av både vuxna och unga på en rad olika arenor. De olika bidragen pekar på hur pågående välfärdsstatliga förändringar tar sig uttryck i olika sammanhang, till exempel hur krav på lärande möter oss i en mängd olika situationer, exempelvis som föräldrar och elever, i egenskap av socialtjänstens klienter, som idrottsutövare, föreningsaktiva eller som tv-tittare. Medborgarna ställs inför att tillägna sig nya egenskaper som bland annat handlar om refl exivitet, livslångt lärande, livskompetens, entreprenörsskapande och ledningsförmåga. Dessa påbud om lärande uppträder tillsammans med föreställningar om ökat oberoende för individen.

Våld, hot och kontroll mot flickor och unga kvinnor med så kallad invandrarbakgrund, vanligtvis definierat som ”heders­rela­terat” våld, har under senare år varit föremål för såväl en intensiv debatt som särskilt riktade insatser.

Den här studien undersöker hur elevvårdspersonal, verk­samma på grundskolans högstadium och gymnasieskolan, för­står och beskriver våld kategoriserat som hedersrelaterat samt hur deras förståelse av detta våld får betydelse för de åtgärder som vidtas från skolans sida. Studien problematiserar kategoriseringen ”hedersrelaterat” våld och visar hur denna vålds­kategorisering är kopplad till föreställningar om etnisk identitet, kulturella skillnader, kön och våld.

I rapporten illustreras hur våld, hot och kontroll som flickor utsätts för i sina familjer kulturaliseras och att uppmärksamheten riktas mot att förstå, upptäcka och kunna hantera ”hedersrelaterat” våld, medan den enskilda flickans specifika situation och utsatthet riskerar att hamna i skuggan av de insatser som vidtas.

‘Honour-relataed’ violence and oppression has become an important issue for various social institutions in Sweden during the last decade. The school is one of these and has been awarded a particular responsibility to detect and take action against this violence. Aside from a few studies, knowledge remains however limited regarding how professionals in various institutions take measures against this violence. In this article I examine how the school’s mission to combat ‘honour-related’ violence and oppression has evolved into a practice permeated by national notions. With the support of empirical examples, I will show how efforts to ‘honour-related’ violence are based on ideas of ‘Swedish’ values, national borders and gender, and how this become tools for production of exclusion and inclusion. Attention is also given to how boys and girls who are brought together with an ‘honour cultural’ background are attributed to different positions in the ‘Swedish’ Community. The study referenced is based on interviews with student welfare staff, participant observations on training days for school staff about ‘honour-related’ violence and document studies.

Den här rapporten är baserad på en etnografisk studie av hur etnicitet och kön tillskrivs betydelse på SiS särskilda ungdomshem. Syftet för rapporten är att undersöka konstruktioner av etnicitet och kön i den vardagliga institutionspraktiken, med fokus på hur dessa kategorier tillskrivs betydelse i organiseringen av arbetsuppgifter och rutiner samt hur institutionspersonalen positionerar sig själva och de inskrivna ungdomarna i relation till dessa. Målet är inte att besvara frågor om hur de som arbetar på de särskilda ungdomshemmen ska agera eller förhålla sig. Ambitionen är snarare att synliggöra etnicitet och kön i en institutionell praktik och bidra till en kritisk diskussion om dessa kategorier.

Det empiriska materialet omfattar deltagande observationer och intervjuer med personal på fyra särskilda ungdomshem. Samtliga avdelningar som ingår i studien är låsbara avdelningar för pojkar och unga män i åldern 12–20 år. Ett viktigt argument för att genomföra studien på ”pojkavdelningar” är att kön, i den forskning som finns tillgänglig om institutionsvård, sällan uppmärksammas i relation till pojkar.

Studiens teoretiska utgångspunkt är att etnicitet och kön konstrueras relationellt, det vill säga att både etnicitet och kön är något som görs via handlingar och tal och därför också låter sig studeras via observationer och intervjuer. En viktig aspekt av det socialkonstruktionistiska perspektiv som ligger till grund för analysen är att varken etnicitet eller kön utgör någon kärna i enskilda individer och kroppar. Samtidigt kan detta inte förstås som att etnicitet och kön inte upplevs som något verkligt och synnerligen påtagligt i olika sammanhang; som det visas i denna rapport materialiseras dessa konstruktioner. Därmed blir de också verkliga i sina konsekvenser genom processer av inkludering och exkludering, överordning och underordning. En viktig aspekt av etnicitet och kön som sociala konstruktioner handlar om att de är kontextbundna och därför tar sig varierande uttryck beroende på det sociala sammanhanget.

I analysen problematiseras idén om kulturkompetens, utifrån frågan vem som tillskrivs denna kompetens och med vilka konsekvenser. Här undersöks även den motsägelse som framträder i institutionernas språkpolicy och språkpraktik, när å ena sidan personal med flerspråkig kompetens omtalas som en tillgång för verksamheten, medan det å andra sidan bara är tillåtet att tala svenska på avdelningen. Vidare undersöks hur stora starka kroppar framträder som centrala i konstruktioner av manlighet och varför unga kvinnor ses som ett problem i arbetet med institutionernas inskrivna killar.

De resultat som presenteras visar att etnicitet och kön är av central betydelse för institutionspersonalens förhållningssätt och tolkningar av olika beteenden, såväl i relation till kollegor som i relation till de inskrivna ungdomarna. Resultaten visar att etnicitet och kön blir styrande för förväntningar och vad som uppfattas vara möjligt att göra för enskilda individer i personalgruppen. Likaså visar resultaten att detta genererar gränser som tenderar att låsa in  institutionspersonalen i etnifierade och könade positioner. Vidare ger analysen många exempel på att etnicitet och kön görs både snabbt och oreflekterat och att det görs i samförstånd, via förhandling eller via konflikt, och att etnifierade och könade praktiker ofta är av rutinmässig karaktär. Analysen understryker att den vård och behandling som ges vid institutionerna inte kan frikopplas från etnicitet och kön utan tvärtom är sammanflätad med dessa – att institutionerna med andra ord är inrättningar som reproducerar etniska och könade relationer. Analysen påkallar ett fortsatt behov av systematiserade studier som undersöker när, hur och i relation till vem som etnicitet och kön görs meningsbärande och hur dessa praktiker skapar och vidmakthåller villkor, både för dem som arbetar vid de särskilda ungdomshemmen och dem som är inskrivna där.

This article analyses how efforts to combat «honour-related» violence are linked to and reproduce nationalist ideas. On the basis of theories that discuss the concept of nation and conceptions of belonging and origins I investigate how notions about Swedish values and gender are central in school staffs discussions and understanding of honour-related violence. The empirical material is based on documentary material, participant observations and interviews with welfare staff working at different compulsory schools and colleges of further education in the county of Östergötland in Sweden. The analysis underline the fact that notions of «us» and «the others» are ambiguous and in no way homogenous. It shows how «honour-related» violence is dissociated from Swedishness and how this defines borderlines between those who belong to the nation and those who do not belong.

Studien undersöker hur etnicitet görs till en central kategori för skolans sociala organisation och används för att markera skillnader och gör elever till svenskar och invandrare. Intresset riktas också mot hur konstruktioner av etnicitet är förbundna med social komplexitet och samspelar med andra relationer, såsom kön och klass. Studien är baserad på etnografiska fältstudier i en högstadieskolan och omfattar deltagande observationer och intervjuer. Av studien framgår att de skillnader som genereras och upprätthålls via skolpersonalens handlande, resonemang och interaktioner med eleverna måste förstås som sammansatta, varierande och nära förbundna med skolsammanhanget. Detta innebär att enskilda elever inte enbart och omväxlande identifieras som invandrare eller svenskar, utan beroende på sammanhanget också uppfattas vara detta i olika omfattning. Eexempelvis blir elever som presterar väl i skolarbetet i mindre utsträckning identifierade som invandrare. En viktig iakttagelse är att skolpersonalens dagliga arbete med eleverna omges av höga ambitioner vad gäller rättvisa och tolerans, men att dessa intentioner sällan förenas med insikt om de maktaspekter som omger sociala relationer. Istället överskuggas den dagliga praktiken av att fullfölja olika undervisningsmoment, där uppmärksamheten koncentreras till klassrumssituationen framför att synliggöra eller diskutera elevers skilda erfarenheter och livsvillkor. Därmed riskerar även skolans intentioner och möjligheter att arbeta för jämlikhet och mot diskriminering att förvandlas så att den snarare producerar och upprätthåller ojämlika relationer.

Nationell förskola med mångkulturellt uppdrag belyser hur personal, barn och föräldrar hanterar etnisk och språklig mångfald i förskolans praktik. Med hjälp av empiriska nedslag analyseras vardagliga händelser, aktiviteter och interaktioner. Situationer med bland annat lek, samtal och rekrytering tas upp och problematiseras. Boken behandlar också viktiga perspektiv och begrepp inom området och beskriver hur det mångkulturella uppdraget har förändrats över tid. Genom att fokusera på förskollärarnas arbete och de ideologiska och didaktiska dilemman som kan uppstå rörande barns flerspråkighet och integration vill författarna skapa reflektion och kritisk diskussion om förskolans uppdrag i ett mångkulturellt samhälle.Boken vänder sig framför allt till studerande vid förskollärarprogrammet och till anställda i förskolan, men är även av intresse för tjänstemän och politiker med ansvar för förskolan.

Skolpolitikens mål är en mångkulturell skola som ska verka för jämlika relationer. Men när skolorna vill ”få med det mångkulturella” får det ofta motsatt effekt. Kulturella olikheter lyfts fram som delar eleverna i ett ”vi” och ett ”dom”.

The study examines how ethnicity is turned into a central category for the social organisation of the school and used to emphasise differences, whereby students are categorised as Swedes and immigrants. Interest is also levelled at how ethnicity constructions are bound up with social complexity and interact with other relations, especially gender and class.

The study is based on ethnographical field studies in a comprehensive secondary school, primarily consisting of participant observations of classroom situations, different types of staff meetings and informal discussions where teachers talk about their work and students. This has been complemented with interviews.

The study shows that the differences that are generated and sustained through the school personnel’s actions, argumentation and interactions with the students are complex, varied and closely bound up with the school context. This means that individual students are not only and alternately identified as immigrants or Swedes, but are dependent on contexts that can also be understood in a variety of ways. For example, students who are successful in their schoolwork are, to a lesser extent, identified as immigrants.

One important observation is that the school personnel’s everyday work and contact with the students are ambitious when it comes to justice and tolerance, but that these intentions are seldom combined with insights into the power aspects associated with social relations. Daily practices are instead overshadowed by the need to accomplish certain teaching elements, where attention is focused on the classroom situation in preference to highlighting or discussing students’ individual experiences and living conditions. The school personnel’s intentions and possibilities of working towards equality and against discrimination are thus transformed so that the school instead produces and sustains relations of inequality.

I denna skrift redovisas en utvärderingsstudie som jag genomfört på uppdrag av Utbildningskontoret i Linköpings kommun under 2007-2008. Föremålet för utvärderingen var en ettårig fortbildning, Språk och kommunikation i flerspråkiga förskolegrupper, som genomfördes för förskolans personal i området Ryd. Denna utvärdering avrapporterades till Pedagogiskt Centrum september 2008. Förutom språkliga bearbetningar är föreliggande text identisk med den skriftliga avrapporteringen.

Fortbildningsprojekt är ofta resultat av ett progressivt utvecklingsarbete, med ambition att bearbeta, förbättra eller förändra sociala eller mänskliga problem (Magnusson 1996). Ambitioner som dessa har även präglat fortbildningen Språk och kommunikation i flerspråkiga förskolegrupper, som utvärderas i denna skrift. Syftet med denna fortbildning har varit att genomföra ett utvecklingsarbete med sikte på att tydliggöra och förstärka förskolans språkstimulerande och språkstödjande verksamhet. Fortbildningsprojektet har kantats av såväl entusiasm som engagemang och detta på samtliga nivåer, från projektledning till dem som dagligen är verksamma i förskolan.

Det jag kommer att fästa blicken på i den här utvärderingen är hur ambitionerna för fortbildningssatsningen omsatts i praktiken, mer precist riktar jag uppmärksamheten mot de processer som initierats till följd av den genomförda utbildningen. Hur reflekterar de som deltagit i fortbildningen kring dess kunskapsstoff och hur reflekterar de kring språk, som utgör ett centralt innehåll i fortbildningen? Vilka avtryck ger fortbildningen i förskolans dagliga verksamhet, dels vad det gäller konkreta handlingar, dels tankar och resonemang? Vilka dilemman kan skönjas i relation till den genomförda fortbildningen? Innan jag börjar redogöra för utvärderingens centrala iakttagelser och resultat följer dock en presentation av hur jag strukturerat texten samt några anvisningar för den fortsatta läsningen.

I denna rapport redovisas en utvärderingsstudie som jag genomfört på uppdrag av Utbildningskontoret i Linköpings kommun under 2007-2008. Utvärderingen omfattar ett fortbildningsprojekt, Från invandrartätt till internationellt, för anställda inom grund- och gymnasieskolan. Studien genomfördes i form av en processutvärdering, med syfte att belysa vad fortbildningsprojektet mynnat ut. Resultatet från denna granskning kan läsaren nu ta del av i denna skrift. Frånsett språkliga bearbetningar är rapportens text identisk med den skriftliga avrapportering som gjordes till Pedagogiskt Centrum i april 2009.

Rapporten återger i första hand en kvalitetsbedömning av ett fortbildningsprojekt, men kan också läsas som ett nedslag i skolanställdas tal och föreställningar om ”mångkulturell skola”, ”kulturella skillnader” och ”invandrarelever”. De resonemang som förs fram av utvärderingens deltagare är inte unika, snarare vanligt förekommande och därför lätta att känna igen och associera till. Flera av de iakttagelser som görs i utvärderingsstudien har även visats på och diskuterats i andra studier med fokus på skolan och etniska relationer. Inte minst att välmenande inkluderingsambitioner från skolans sida riskerar att mynna ut i stigmatisering och uteslutning av elever med så kallad invandrarbakgrund. Som utvärderingen talar för är lärares ambitioner i arbetet med elever inte alltid en produkt av reflekterade insikter. Snarare förefaller det vara så att skolans personal har svårigheter med att se hur just skolan är delaktig i att generera och befästa relationer av över- respektive underordning, liksom normalitet och avvikelse. Medvetenheten om hur samhällets maktrelationer ligger inbyggda i (skolans) sociala samspel tycks med andra ord vara bristfällig.

¨Från tidigare forskning vet vi att ojämlika relationer inte enbart upprätthålls via handlingar och tal med avsikt att underordna, marginalisera eller utesluta. Ojämlikhet produceras också utan avsikt, via tillsynes triviala, rutinmässiga och förgivettagna handlingar. I rapporten ges flera exempel på hur orättvisor som vid en första anblick ter sig harmlösa ändå riskerar att producera och vidmakthålla ojämlika relationer. Det är också så vi kan förstå vardagsrasism. För inte heller vardagsrasism handlar om extrema företeelser, utan snarare om alldagliga och nästan familjära handlingar, beteenden och attityder, men som i sina konsekvenser blir rasistiska. Just normaliseringen av mikroorättvisor gör det dock ofta svårt att direkt sätta fingret på såväl ojämlika relationer som vardagsrasism. Inte minst därför är det angeläget att skolans personal skaffar sig kunskap för att kunna identifiera skolvärldens mikroorättvisor.

¨Min förhoppning är att den utvärderingsstudie som presenteras i det följande ska kunna bidra med insikter och verktyg för att synliggöra hur olika maktrelationer produceras och vidmakthålls i det vardagliga skollivet.. Förhoppningen är också att rapportens olika exempel och illustrationer kan inspirera till angelägna diskussioner och reflektioner i skolans förändrings- och utvecklingsarbete.

För att därigenom även medverka till en ökad medvetenhet om vad det gör med elever att bli behängda med (kulturella) skillnader och ses som främmande och avvikande i den svenska skolan. Rapporten vänder sig till dem som arbetar i skolan, till lärarstuderande och till kommunpolitiker och tjänstemän med ansvar för skolan.

Medan föregående kapitel handlande om deltagarna och deras ambitioner om inkludering, så handlar detta kapitel om lärarna och deras ambitioner att stötta deltagarna på deras väg mot inkludering. I kapitlet undersöker vi närmare bestämt hur lärare i språkintroduktion talar om sitt arbete med nyanlända elever och hur detta tal skapar olika lärarpositioner. Det är framför allt två lärarpositioner, positionen som den engagerade beskyddaren och positionen som den motvillige spärrvakten, som vi kan urskilja. Analysen visar att lärarna som vi mött i vår studie positionerar sig som något mer än enbart lärare i relation till sina elever, de framträder också som engagerade och viktiga vuxna i elevernas liv. Ämnet ger upphov till en rad angelägna frågor relaterade till etiska och moraliska dilemman i lärararbetet, vilka rör den professionella rollen som lärare, och som ytterst handlar om hur lärarna vill vara som människor i relation till sina elever.

Utgångspunkten för detta kapitel är att det finns ett behov av forskning som utöver föresatsen att förstå och förklara samhällets ojämlika strukturer och relationer också drivs av en ambition att aktivt bidra till att förändra dem. Även om många vetenskapliga studier inom socialt arbete tar sin utgångspunkt i kritiska perspektiv och drivs av en vilja att förändra rådande maktstrukturer menar vi att forskningen ofta stannar vid att forska om människor i utsatta situationer. Därmed finns det också en risk för att forskning i socialt arbete inte alltid gagnar de människor som befinner sig i social utsatthet.

Nationell förskola med mångkulturellt uppdrag belyser hur personal, barn och föräldrar hanterar etnisk och språklig mångfald i förskolans praktik. Med hjälp av empiriska nedslag analyseras vardagliga händelser, aktiviteter och interaktioner. Situationer med bland annat lek, samtal och rekrytering tas upp och problematiseras. Boken behandlar också viktiga perspektiv och begrepp inom området och beskriver hur det mångkulturella uppdraget har förändrats över tid. Genom att fokusera på förskollärarnas arbete och de ideologiska och didaktiska dilemman som kan uppstå rörande barns flerspråkighet och integration vill författarna skapa reflektion och kritisk diskussion om förskolans uppdrag i ett mångkulturellt samhälle.Boken vänder sig framför allt till studerande vid förskollärarprogrammet och till anställda i förskolan, men är även av intresse för tjänstemän och politiker med ansvar för förskolan.

In the almost two decades that have passed since the Swedish parliament declared that Sweden is a multicultural society, debates about immigrants, about multiculturalism and about different ways of being a citizen have raged. So far there has been no stepping away from the declaration. In the rhetorical arena multiculturalism is still a word with positive connotations, but in the arena of political praxis the situation is different. Inequalities in access to social services, not least education, have increased dramatically, and these inequalities are typically correlated to immigrant background and place of residence. This article focuses on policy documents concerned with multiculturalism in Swedish education and textbooks. First of all, the analysis shows that although multiculturalism is inscribed in steering documents, the concept is never clearly defined but instead remains vague and malleable. Second, while the experiences of pupils with an immigrant background are typically said to bring variety to the classrooms and thus are useful for pedagogical purposes, textbooks seldom acknowledge that Sweden today is, indeed, a multicultural society.

This study analyses how teachers on a language introduction programme describe themselves as teachers, and how they position themselves in relation to newly arrived students and their schooling. We conducted a thematic analysis of interviews and observations with the teachers, using positioning theory. Our findings show that the teachers take four positions: compassionate helper, distancing oneself, reluctant gatekeeper and fostering for Swedishness. Teachers’ work is a balancing act between different dilemmas, positions and decisions, all of which have a significant impact on newly arrived students’ lives.