Mid Sweden University

This dissertation explores the implications of borders and boundaries for how forcibly displaced young Georgians from Abkhazia understand issues of belonging and return. My theoretical framework draws from theories on home and belonging as well as theories on border and boundary making, and locates them in geographies of uncertainty – or riskscapes – areas characterized by conflict and/or inequality. Empirical data was collected through two sets of interviews in Zugdidi near the border to Abkhazia and a questionnaire survey in Zugdidi and the capital Tbilisi. These data have been analysed through both qualitative and quantitative methods.

The young respondents providing material for this research do not constitute a homogenous group. Some of the respondents have family still living in Abkhazia or even partly grew up in the area; others have never been there. The primary goal of the Georgian government has been that the displaced population should return to their homes, and the government’s efforts for local integration has long been insufficient. Since no peace accords have been signed, a lack of security prevents a large-scale return. Notwithstanding increased border controls that have made it difficult to visit former homes, some young people still cross the de facto border. By doing this they contest both the Abkhazian de facto authorities and the border as a symbol of separation and differentiation, while claiming a right to belong in Abkhazia. Property and social relations in Abkhazia contribute to stronger connections and an imperative to return. On the other hand, experience of hardship in contemporary Abkhazia has resulted in some young people not considering return as a viable option. Youth who never visited Abkhazia depend mainly on other peoples’ memories and political discourse to create emotional bonds to the area their parents fled and to form their ideas of return. Results from the quantitative survey indicate that youth living in Tbilisi, closer to the political centre, to a higher extent intend to return than their peers in Zugdidi. Meanwhile young people’s experiences of everyday life in current dwellings in relative stability create emotional bonds to their present place of living. These experiences challenge both collective processes and experiences from Abkhazia when it comes to maintaining the desire to return.

This research offers insights into the human consequences of war and conflict. More specifically, this dissertation sheds light on how young internally displaced persons (IDPs) are living in a borderland (in both temporal and spatial terms) characterized by uncertainty-- between the past and the future as well as between Georgia and Abkhazia. Practices of exclusion and segregation are constitutive of the borders and boundaries that permeate life experiences of the forcibly displaced youth. Furthermore, these borders and boundaries are situated in riskscapes of disputed belongings, which makes this borderland more or less stable for different groups of IDPs. This dissertation contributes to an increased understanding of how political aspirations and personal desire to return preserves instability and uncertainty as long as return is not possible. 

Denna avhandling undersöker konsekvenserna av gränser och gränsskapande för hur unga georgiska internflyktingar från Abkhazien förstår frågor om tillhörighet och återvändande. Jag utgår från teorier om hem och tillhörighet, liksom teorier om gränser och gränsskapande, och lokaliserar dem till geografier av osäkerhet – “riskscapes” – områden som karaktäriseras av konflikter och/eller ojämlikheter. Det datamaterial som ligger till grund för avhandlingen utgörs av två intervjustudier i Zugdidi nära gränsen till Abkhazien; och en enkätstudie som genomfördes i Zugdidi och i den georgiska huvudstaden Tbilisi. Materialet har analyserats genom användande av både kvalitativa och kvantitativa metoder.

Avhandlingens respondenter utgör inte en homogen grupp. Några respondenter har familj och släktingar som bor i Abkhazien eller har delvis växt upp i området, medan andra aldrig ens varit där. Det primära målet för den georgiska regeringen har varit att internflyktingarna ska återvända till sina hem, och regeringens ansträngningar för integration i lokalsamhället har länge varit otillräckliga. Det saknas fredsavtal och bristen på säkerhet förhindrar återvändande i stor skala. Trots de ökade gränskontroller som gjort det svårt att korsa de facto gränslinjen tar sig en del ungdomar ändå over gränsen. Genom att göra detta bestrider de både de abkhaziska de facto myndigheterna och gränsen som symbol för separation och åtskillnad, medan de hävdar sin rätt att känna tillhörighet till Abkhazien. Att ha ett hus och sociala relationer i Abkhazien bidrar till emotionella band och en starkare uppmaning till att återvända. Å andra sidan kan erfarenheterna av vardagens umbäranden inne i Abkhazien resultera i att unga människor inte ser återvändande som ett tänkbart alternativ. Ungdomar som aldrig varit i Abkhazien är beroende av andra människors minnen och politiska diskurser för att skapa känslomässiga band och tankar om återvändande till det område deras föräldrar har flytt från. Resultat från den kvantitativa undersökningen visar vidare att ungdomar som bor i Tbilisi, närmare Georgiens politiska centrum, i högre grad anger att de har för avsikt att återvända än deras jämnåriga i Tbilisi. Ungdomars erfarenheter av vardagslivet i sina nuvarande bostäder i relativ stabilitet bidrar emellertid till att skapa känslomässiga band till den aktuella bostadsorten. Dessa erfarenheter utmanar på så vis både de kollektiva processerna och erfarenheter från Abkhazien när det gäller att upprätthålla drömmen om återvändande.

Avhandlingen bidrar med insikter om konsekvenser av krig och konflikter för människors vardagsliv. Mer specifikt belyser jag hur avhandlingens unga respondenter lever i en sorts rumsligt och temporalt gränsland mellan det förflutna och framtiden och mellan Georgien och Abkhazien, och detta gränsland kännetecknas av osäkerhet. Praktiker av isärhållande och segregering är konstituerande för de gränser som genomsyrar internflyktingungdomarnas erfarenheter. Dessa gränser är dessutom situerade i ”riskscapes” av ifrågasatta tillhörigheter, som gör gränslandet mer eller mindre stabilt för olika grupper av internflyktingar. Avhandlingen bidrar med en ökad förståelse för hur politiska ambitioner och personliga drömmar om återvändande håller kvar människor i instabilitet och osäkerhet så länge återvändandet inte är möjligt.