Artikeln synliggör med hjälp av Michail Bachtins kronotop- och polyfonibegrepp en huvudlinje i svensk litterär modernism med startpunkt i Olof Högbergs, Ludvig Nordströms, Bertil Malmbergs, Birger Sjödins och Karl Östmans författarskap. Linjens förhistoria i Alfhild Agrells och Frida von Stéenhoffs författarskap nämns, liksom dess förlängning via Lars Ahlin. Särskild betydelse tillmäts den unika närhet mellan fiktionen och det reella livet som genomförs med hjälp av en ny gestaltningsmodell: en fiktiv stad med extremt tydlig verklighetsanknytning.