Mid Sweden University

I denna uppsats undersöker vi förskollärares och vårdnadshavares perspektiv på hur särbegåvade barn kan stöttas på förskolan. Datainsamling gjordes i form av kvalitativ metod där sju semistrukturerade intervjuer genomfördes med tre pedagoger och fyra vårdnadshavare. Insamlat data analyserades med hjälp av tematisk analys som innebär att kategorisera insamlat data som hjälper med att identifiera teman som är kopplat till forskningsfrågorna (Bryman, 2018). Med hjälp av relationellt specialpedagogiskt perspektiv (Aspelin och Persson, 2011) och kompensatoriskt perspektiv (Nilholm, 2020) analyserades vilka behov som vårdnadshavare och pedagoger anser att särbegåvade barn har och hur deras behov kan mötas. Deltagarna var från olika förskolor i Sverige. Resultaten visar att både vårdnadshavare och pedagoger anser att det fattas stöd till särbegåvade barn, otydliga instruktioner från utbildningsystemet och ledningen begränsar pedagogers möjligheter att effektivt stötta särbegåvade barn. I studien upplevde deltagarna att arbetet med särbegåvade barn sker av eget engagemang. Bristen på stöd och tydliga riktlinjer från ledningen leder till att pedagoger och vårdnadshavare har begränsade möjligheter att stötta särbågade barn ur ett relationellt perspektiv (Aspelin och Persson, 2011). Ur det kompensatoriska perspektivet (Nilholm, 2020) tyder bristen på anpassning att förskolan inte uppfyller rollen att ge alla barn likvärdiga förutsättningar. Den huvudsakliga slutsatsen i studien är betydelsen av vårdnadshavarnas engagemang, vårdnadshavarna behöver ha kunskap om särbegåvning för att kunna identifiera deras barns särbegåvning. Vidare framkom det att pedagogerna behöver ökad kunskap och vägledning för att stötta särbegåvade barn. Ytterligare en slutsats handlar om att ledningen har viktig roll för att strukturera hur särbegåvade barn ska stöttas för deras utveckling.