Uppsatsens syfte är att göra en översyn på Utrikesförvaltningens konsulära krishantering, med fokus på beredskap, samarbete och utmaningar. Jag har tagit del av offentliga rapporter om bland annat Utrikesförvaltningens krishantering, men också andra kriser (som Tsunamin 2004 och Covid-19). Mitt empiriska material består av de 16 intervjuer som har genomförts med tjänstemän inom Utrikesförvaltningen som arbetar, eller har arbetat, med olika kriser som har drabbat svenska medborgare utanför Sveriges gränser.
I min analys har jag utgått från teorierna byråkrater på gräsrotsnivå (street-level bureaucrats) samt tillfälliga organisationer (temporary organisations). Jag har valt att utgå från dessa teoretiska ramverk eftersom det är tjänstemännen som praktiskt arbetar med konsulära kriser, samt att krishanteringsarbete ofta sker i temporära organisationer.
Analysen visar att de intervjuade tjänstemännen anser sig ha en god beredskap när det gäller att arbeta med konsulära kriser, speciellt eftersom de har praktisk erfarenhet av detta. Att ha ett fungerande samarbete, inte bara med kollegorna i krisorganisationen, men även mellan UD i Stockholm och utlandsmyndigheterna är också viktigt. Tjänstemännen upplever att de har ett gott stöd från UD-KC, men att det finns ett behov av att få tillfällen att öva mer när det gäller olika krissituationer, som till exempel krigsutbrott. En del intervjupersoner skulle också vilja få utbildning ur en mer psykologisk synvinkel, vilket innebär hur man kan reagera i krissituationer. Några av de utmaningarna som tjänstemännen upplever i konsulärt krisarbete är bland annat att tekniska hjälpmedel inte fungerar, att det inte finns utrymme för återhämtning när krisarbetet är slutfört samt att det kan vara svårt att hjälpa alla människor som hamnat i kris.
2024-05-24