Trots insatser från både civilsamhälle och myndigheter är mäns våld mot kvinnor i en nära relation alltjämt ett problem som någon gång drabbar ungefär en tredjedel av alla kvinnor. Med denna utgångspunkt undersöker Josefin Kjellbergs avhandling omgivningens stöd och dess betydelse i frigörelsen från sådant våld. Utifrån ett rikt empiriskt material, främst kvalitativa djupintervjuer med utsatta och stödpersonal, analyseras utsattas motstånd, våldet efter separation och framför allt hur professionella ser på våldsutsatthet och våldsutsattas stödbehov samt hur våldsutsatta upplever det stöd de (inte) fått av professionella.
Analysen visar att med en bred förståelse av motstånd i våldsutsatta kvinnors berättelser kan motstånd och underkastelse ske samtidigt och Kjellberg pekar därmed på behovet att inte betrakta offerskap och aktörskap som uteslutande motsatser. Med denna tolkning av kvinnornas berättelse ifrågasätter Kjellberg tidigare forskning som menat att våldsutsatta kvinnor saknar insikt i vad de utsätts för, och att sådana insikter kommer först efter att våldet upphört. En sådan insikt visar sig enligt studien påverkas av omgivningens gensvar.
Samhällets snäva föreställningar om vad partnervåld är utgör ett hinder för insikten om att vara utsatt för våld och söka stöd: att det ska handla om fysiskt våld, finnas i familjer med invandrarbakgrund eller med missbruksproblematik och att den våldsutsatta kvinnan är svag och passiv. En aspekt som visar sig viktig för att bryta med denna föreställning är omgivningens gensvar, det vill säga hur kvinnor bemöts av stödverksamheter och andra i sin omgivning. Att få ett giltiggörande gensvar, till exempel hjälp att definiera våldet som våld, ökar möjligheten att skydda sig och på sikt få våldet att upphöra, medan ett ogiltiggörande gensvar, till exempel att bli bemött med tystnad, ifrågasättande eller förnekelse från grannar, vänner eller den våldsutövande mannens familj försvårar ett uppbrott.