Under de senaste 30 åren har den svenska arbetsmarknadspolitiken rört sig mot en välfärdslogik i enlighet med New Public Management, vad som också har kallats workfare, och som har tagit sig uttryck genom ökade nivåer av aktiveringspolitik. Den parallella utvecklingen av andra neoliberala reformer har bidragit till en mer individualiserad problemformulering kring arbetslöshet, en problemformulering som fokuserar på anställningsbarhet hos individen snarare än arbetsmarknadsåtgärder på en samhällelig nivå. Samtidigt har Arbetsförmedlingens roll förändrats, och ansvaret för arbetslösa personer som ”står långt från arbetsmarknaden” ligger nu i stället hos kommunerna, vilket i praktiken innebär en tudelad arbetsmarknadspolitik. Trots denna ansvarsförflyttning är de lokala arbetsmarknadsprogrammen inte nationellt reglerade och i kombination med en brist på evidensbaserade metoder har detta lett till stora skillnader i såväl strategier som resurser hos svenska kommuner. Bilden av arbetslösa i allmänhet och utrikes födda arbetslösa i synnerhet framställs också som ett stort problem i den samhälleliga debatten, och kategoriseringen av personer som ”står långt ifrån arbetsmarknaden” fylls med olika innebörder och uppfattad problematik inom ramen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Min avhandling berör kommunala arbetsmarknadsprogram som fenomen genom empiriska nedslag på flera nivåer och i denna presentation kommer jag fokusera på det som kommer att bli avhandlingens första artikel, i vilken jag analyserar dokument inom arbetsmarknadsområdet för att spåra hur narrativ, diskurser och positioneringar gällande arbetslöshet, att ”stå långt från arbetsmarknaden”, och vikten av att sträva mot egenförsörjning konstrueras, samt för att kunna se hur de kategoriseringsprocesser som spelar in i den lokala arbetsmarknadspolitiken formuleras.