Introduktion Antalet larm som handlar om barn är få till antalet (1-3). Att vårda barn är en uppgift som kan väcka känslor av stress hos ambulanssjuksköterskorna (AS) (2).
Syfte Att beskriva ambulanssjuksköterskornas känslor och hanteringen av dessa, före, under och efter vårdmöten med barn.
Metod En kvalitativ design har använts relevant utifrån syftet (4). Sjutton individuella intervjuer genomfördes.
Resultat Innan larm kände sig AS osäkra kring vårdmöten med barn, det var svårare än larm om vuxna på grund av få larm och svårigheterna att få erfarenhet. På väg ut kände de anspänning, känslor av att inget får gå fel. Att åka med erfarna kollegor innebar känslor av trygghet och lugn. Teamet kunde ge lugn. På plats klev de in i den professionella rollen, för vissa innebärandes känslor av säkerhet och trygghet. För andra, att skärma av sig från egna känslor och sätta upp en lugn front. De kunde känna frustration när de inte kunde hjälpa barnet, ibland irritation då föräldrar störde deras interaktion med barnet. Vid avlämningen kände AS ansvar och beskyddande över barnet och ville ge en sömlös övergång till nästa vårdare. De kände ansvar över att förklara för barnet att deras resa var slut och kunde känna saknad om det avslutet uteblev. Efter avlämning kunde AS uppleva en mix av känslor, tillfredställelse av prestationen och bekymmer över det som inträffat. Teamet kunde reflektera över det som inträffat och känslorna kring det.
Diskussion Utbildning i vård av barn kan minska stress, även visat av Nordén m fl (5). Tillit inom teamet kan påverka vårdmötet. En känsla av ansvar för varandra, likt Vicente m fl (6), fanns bland AS. Den professionella rollen är tvådelad men syftar båda till att ge barnet ett tryggt möte, likt Svensson m fl och Waldow (7, 8). Att reflektera enskilt och tillsammans kan stärka teamet och den enskilde i yrkesutövning genom att skapa en lärandeprocess, visat av Bohström m fl (9), och arbetsgivaren bör bereda tillfällen för detta.
Referenser
1. Harve H, Salmi H, Rahiala E, Pohjalainen P, Kuisma M. Out-of-hospital paediatric emergencies: a prospective, population-based study. Acta Anaesthesiologica Scandinavica 2016;60(3):360-9.
2. Jeruzal JN, Boland LL, Frazer MS, Kamrud JW, Myers RN, Lick CJ, et al. Emergency Medical Services Provider Perspectives on Pediatric Calls: A Qualitative Study. Prehospital Emergency Care 2019;23(4):501-9.
3. Jewkes F. Prehospital emergency care for children. Archives of Disease in Childhood 2001;84(2):103-5.
4. Polit DF, Beck CT. Nursing Research : generating and assessing evidence for nursing practice. Eleventh edition. International edition uppl.; 2021.
5. Nordén C, Hult K, Engström Å. Ambulance nurses’ experiences of nursing critically ill and injured children: A difficult aspect of ambulance nursing care. International Emergency Nursing 2014;22(2):75-80.
6. Vicente V, Jansson J, Wikström M, Danehorn E, Rubenson Wahlin R. Prehospital Emergency Nurses' coping strategies associated to traumatic experiences. International Emergency Nursing 2021;59:N.PAG-N.PAG.
7. Svensson C, Bremer A, Holmberg M. Ambulance nurses’ experiences of patient relationships in urgent and emergency situations: A qualitative exploration. Clinical Ethics 2019;14(2):70-9.
8. Waldow VR. Collaborative care in health institutions: The nurse as integrator. Texto & Contexto Enfermagem 2014;23(4):1145-52.
9. Bohström D, Carlström E, Sjöström N. Managing stress in prehospital care: Strategies used by ambulance nurses. International Emergency Nursing 2017;32:28-33.
2022.