Sveriges socialtjänst har som utgångspunkt att dess verksamhet ska grundas på självbestämmande och integritet. Det innebär att vård och behandling ska utformas tillsammans med den enskilde och ske i frivilliga former så långt det är möjligt. Socialnämnden har ett ansvar att verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Om det inte finns en frivillighet till behövlig vård finns det undantag för att genom tvång tillämpa vården och omhänderta barnet. Enligt 1 § andra stycket i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vår av unga (LVU) ska ett barn beredas vård om 2 eller 3 §§ är uppfyllda och det kan antas att den behövliga vården inte kan ges den unge utan samtycke av dennes vårdnadshavare och av barnet själv då hen har fyllt 15 år. Det krävs såldes ett samtycke för att beslut om frivilliga insatser kan tas. Uteblir samtycket finns i stället möjlighet att tillämpa LVU. I 1 § fjärde stycket redogörs för insatser som får beslutas om utan samtycket och i femte paragrafen framgår att vid alla beslut som fattas med stöd av LVU ska barnets bästa beaktas. I uppsatsen redogörs för de krav som ställs på samtycket och i vilka situationer ett givet samtycke inte är giltigt. Uppsatsen uppmärksammar problem som kan uppstå vid beslut där samtycket till frivilliga insatser inte anses som tillräckligt för att barnet ska kunna ges en behövlig vård. Uppsatsen utreder också begreppet ”barnets bästa” och vad det innefattar. Slutligen utredes i vilka undantagssituationer det finns möjlighet att tillämpa olika tvångsåtgärder i enlighet med LVU utan att beakta samtyckesrekvisitet.
2022-06-05