När barn och unga av någon anledning är i behov av vård och den vården inte kan ges på frivillig väg, kan den unge beredas vård med tvång enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Tvångsvård av barn och unga är en av de mest ingripande åtgärder en myndighet kan göra, och det krävs omfattande lagstiftning för att reglera den tvångsvården. Denna uppsats fördjupar sig i en av förutsättningarna för när tvångsvård kan aktualiseras med stöd av 3 § LVU, närmare bestämt rekvisitet socialt nedbrytande beteende. Den unge ska utsätta sig själv för en påtaglig risk att dennes hälsa eller utveckling skadas på grund av något annat socialt nedbrytande beteende än missbruk eller brottslig verksamhet för att kunna beredas vård med stöd i rekvisitet. Förutom ovan nämnda rekvisit redogör uppsatsen även för principen om barnets bästa i LVU:s mening. Barnets bästa är sprunget ur artikel 3 i barnkonventionen och ska vara avgörande vid alla beslut som tas när det kommer till tvångsvård av barn och unga (1 § femte stycket LVU). Den rättsdogmatiska utredning som ligger till grund för uppsatsens slutsatser bygger i huvudsak på analys av rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD. Förarbeten i form av propositioner och betänkanden, juridisk litteratur samt övrigt stödmaterial har emellertid använts för att ge läsaren en djupare förståelse och ökad kunskap av de ämnen som studerats. Slutsatserna som kan dras är i huvudsak följande. Utredningen har visat att vad som är att anse som något annat socialt nedbrytande beteende förefaller något oklart, och avgörs från fall till fall. Det finns inte någon uttömmande lista på vad som är att betrakta som ett socialt nedbrytande beteende. Vad gäller slutsatsen i fråga om barnets bästa har utredningen visat att vad som är bäst för barnet ska väga tungt i bedömningen, och vara avgörande för alla beslut som fattas inom ramen för LVU.
2022-06-05