Ett barn ska växa upp i ett hem där barnet tillförsäkras en god uppväxtmiljö, trygghet och närhet till sina föräldrar. Ändå finns det barn i dagens samhälle som inte får denna trygghet och far illa i det egna hemmet. I sådana situationer är det socialnämnden som ingriper för att skydda barnet och ett beslut om tvångsvård kan bli aktuellt med stöd av 2 § lag (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Uppsatsen behandlar huvudsakligen rekvisitet brister i omsorgen och principen om barnets bästa. Rekvisitet brister i omsorgen inrymmer en rad olika situationer där barn far illa på grund av föräldrarnas bristande omsorgsförmåga. Bristerna måste innebära en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas och det får därmed inte handla om avlägsna risker eller risker av mindre omfattning. Barnets bästa ska vara avgörande vid varje beslut om tvångsvård av barn enligt LVU. Bedömning av riskerna vid brister i omsorgen sker utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och vad som anses vara barnet bästa ska vara avgörande vid beslut om tvångsvård på grund av brister i omsorgen. Vid fastställande av barnets bästa bedöms barnets behov och intressen, samt om barnets behov kan tillgodoses av barnets vårdnadshavare. Både rekvisitet brister i omsorgen och principen om barnets bästa är brett utformade, vilket i praktiken försvårar bedömningen och kan ge upphov till olika tolkningar vid dess tillämpning.
2022-06-05