Fenomenet med folkvalda politiker som samtidigt innehar fler än ett direkt folkvalt politiskt mandat, hädanefter multipla mandat, är utbrett i Europa. Jämförande studier har visat att Finland har en betydligt starkare tradition av multipla mandat än exempelvis grannlandet Sverige, där kring 40 procent av riksdagsledamöterna uppges samtidigt vara invalda på den lokala nivån (Karlsson 2018; Sandberg 2014). I Finland är motsvarande siffra över 80 procent, vilket överträffas närmast av Frankrike där praxisen med multipla mandat har varit en fråga som tidigare väckt mycket debatt (François 2013). Argumenten för denna praxis är att den bidrar till att besluten bättre kan förankras på olika institutionella nivåer och att informationsgången mellan dessa därtill förbättras genom att det finns individer som sitter vid flera olika bord samtidigt. Argumenten mot bottnar i risken för alltför stor maktkoncentration hos ett fåtal politiker, genom så kallad mandatackumulering, och att risken för korruption och intressekonflikter därtill ökar som en konsekvens (Navarro 2009; Ryynänen 2009; Van der Voorde 2019).I Finland har denna praxis också fått en del uppmärksamhet i medierna, i synnerhet i samband med valet till de nya välfärdsområdesfullmäktigena (Gröhn 2022). I och med den så kallade social- och hälsovårdsreformen skapades även 21 nya välfärdsområden i Finland med tillhörande direkt folkvalda välfärdsområdesfullmäktigen. Detta innebär att det efter historiens första välfärdsområdesval i januari 2022 har blivit möjligt att i Finland samtidigt sitta som folkvald i kommunfullmäktige, välfärdsområdesfullmäktige samt riksdagen. Därmed har möjligheten till mandatackumulering ökat till en grad som även har gjort att det har börjat problematiseras (Karv 2022; se även Ryynänen 2009).