Vykortet slog igenom som nytt kommunikationsmedium i början av 1900-talet. Perioden 1900–1920 brukar kallas för vykortets gyllene tidsålder. Vykortspraktiken var inte begränsad till turistvykort som idag, utan vykorten användes som dagens sociala medier där man både kunde upprätthålla sociala nätverk samtidigt som det fanns möjlighet att etablera nya sociala kontakter med hjälp av vykorten. I arkivinstitutionernas samlingar finns många vykort bevarade. Att vykorten bevarats i samlingarna kan förklaras av att de betraktats som historiska vittnen där vykortsmotivet dokumenterat historiska miljöer, men också de människor som levt och verkat i dessa miljöer. Vykorten kategoriseras därför vanligen som fotografier och inte som de medieartefakter som de faktiskt utgör. I ett samarbetsprojekt med Sundsvalls museum har en privatsamlares topografiska vykort från Medelpad 1900–1920 digitaliserats och registrerats på portalen Digitalt museum, totalt 3 000 vykort. Det unika med projektet är att både vykortets bildsida och adressida har digitaliserats.
Trots att vykort var den vanligaste fotografiska bilden i Sverige fram till första världskriget, och det första kommunikationsmedium där alla medborgare kunde delta aktivt, är vare sig den visuella praktiken eller skriftpraktiken nämnvärt utforskad på svenskt område. På internationellt område har vykorten utforskats ur både kommunikationsetnografiska och kulturhistoriska perspektiv. Vykortens bild och text bär på berättelser om både sin samtid och om de människor som skickade och tog emot korten. Vykortsmaterialet har alltså unika möjligheter att både belysa samtidens visuella kultur och skriftkultur.