Tidigare forskning rörande didaktiken i det mångkulturella Sverige och dess skola visar att det mångkulturella och interkulturella allt mer kommit i fokus. Forskning rörande didaktiska metoder i det praktiska tillvägagångssättet för att uppnå skolans mål i verklighetens klassrum, har dock inte kommit lika långt. Tidigare forskning pekar på problematiken av utebliven samstämmighet mellan skolans målsättning och den reella didaktikens metoder. Det kan tyckas, att även om skolan av naturliga skäl i sitt återspeglande av samhällskontexten lider av en eftersläpande fördröjning i tid rörande verkställande av beslut, så borde den ha kommit längre rörande det didaktiska genomförandet i undervisningen än vad den har. Sverige har alltid i viss mån varit en mångkulturell nation och det har gått över 50 år sedan det mångkulturella samhällets kontext uppmärksammades av staten rörande skolans undervisning. Den absoluta orsakens primära kärna för denna fördröjning, verkar ligga i den svenska historiekulturens syn på begreppet kultur, för medvetenheten finns om den mångkulturella samhällskontextens påverkan. Så länge som synen på kultur inte omformas till att bättre passa in i den nutida samhällskontexten, utan lever kvar i nationalistiskt konsensus byggd på en syn gällande kultur som oföränderlig, kan skolans didaktik inte heller forma sig efter rådande omständigheter. Det mångkulturella i samhället har alltid funnits, kommer inte att försvinna, men däremot troligen öka. Med tanke på att skolan är till för att utbilda aktiva samhällsmedborgare till att bli funktionella aktörer i vårt samhälle, på demokratiska grunder, bör eftertanke och begrundan över vårt samhälles samtida förhållningssätt gentemot vår omvärld och syn rörande begreppet kultur vara av yttersta vikt och alltid aktivt aktuellt.
Godkänt datum 2012-02-14