Hemberedskap, i betydelsen privatpersoners krisberedskap i hemmet, är ett kunskapsområde som har utvecklats kraftigt de senaste åren, både vad gäller forskningoch olika former av utredningar och statistiska undersökningar. Sådana studier motiveras ofta mot bakgrund av att den övervägande andelen av alla olyckor i Sverige inträffar i hem och fritidsmiljöer. På så vis kan det förstås som ett empiriskt fenomen, där privatpersoners beredskap mäts och studeras genom olika undersökningar. Men, vilket flera samhällsvetenskapliga forskare har framhållit, hemberedskap kan också förstås som ett politiskt fenomen: som ett uttryck för den ansvarsförskjutning och individualisering som har präglat svensk krishantering sedan början av 2000-talet. Som en konsekvens av denna samhällsutveckling så har krisberedskap allt mer kommit att placeras i den privata sfären:i allas våra hem.
Under senare hälften av 2010-talet har antalet informationskampanjer om säkerhet och krisberedskap riktade till svenska folket ökat kraftigt. Behovet av dessa informationskampanjer har motiverats utifrån skäl som extremväder och dess konsekvenser, nedmonterat totalförsvar samt ett allt skörare säkerhetspolitiskt läge. Oavsett bakomliggande skäl så syftar informationskampanjerna till att stärka människors förmåga att klara sig själva i händelse av kris, krig eller samhällsstörning. 2010-talet har också bjudit på flera situationer som aktualiserat behovet av hemberedskap. Omfattande stormar med längre efterföljande elavbrott, översvämningar, skogsbränder där människortvingat lämna sina hem och den pågående Coronapandemin har alla aktualiserat behovetav en god krisberedskap i hemmet.
Forskning om krisberedskap har pågått i många år, så väl nationellt som internationellt,och kan idag sägas utgöra ett relativt omfattande forskningsfält. Det är dock ettforskningsfält som domineras av organisatoriska studier och analyser av samhälletskrisberedskap. Forskningen kring privatpersoners krisberedskap i hemmet utgör inte allspå samma sätt ett samlat forskningsfält. Många gånger behandlas privatpersonerskrisberedskap som en mindre del av mer omfattande studier om samhällets krisberedskap. Det är dessutom ett kunskapsområde som är relativt ”spretigt” till sin karaktär genom attomfatta alltifrån attityder till och praktiserande av krisberedskap till kritiska granskningar av statlig styrning mot individers krisberedskap. I den här kunskapsöversikten försöker jag ta ett samlat grepp kring forskning om privatpersoners krisberedskap i hemmet utifrån ett nationellt perspektiv.
Syftet med den här rapporten är att diskutera hemberedskap som empiriskt och politisktfenomen utifrån befintlig forskning. Det är dock en genomgång av tidigare forskning som är tematisk snarare än systematisk till sin karaktär. Det innebär att jag på förhand har valt några specifika teman som är av central relevans för att diskutera hemberedskap som empiriskt och politiskt fenomen, för att sedan söka litteratur och tidigare forskning inom just dessa teman. De teman som jag har valt att fokusera vid i rapporten är följande: historiska perspektiv på hemberedskap, ansvar och hemberedskap, allmänhetens attityder till och praktiserande av hemberedskap samt offentliga aktörers perspektiv på allmänhetens hemberedskap.
Hemberedskap är ett kunskapsområde starkt färgat av sin historiska, politiska och sociogeografiska kontext. För att göra en fördjupande snarare än en jämförande studie så har jag därför valt att avgränsa mig till ett nationellt perspektiv på allmänhetens krisberedskap. Rapporten inkluderar således framförallt undersökningar, rapporter och vetenskapligapublikationer som utgår ifrån det svenska krishanteringssystemet.
2020. , p. 34