Under 1800-talets senare hälft började en växande skara missionärer röra sig norrut mot lappmarkerna i vad som kom att bli en kapplöpning om frälsta själar. Nu skulle äntligen de försakade samerna invigas i den kristna tron. Missionen inom landets gränser har tolkats som en inre kolonisation och ett nationsbyggande som ett led i ett förstatligande av Sápmi. Denna statliga expansion understöddes både av socialdarwinistiska och rasbiologiska tankar om samerna. Samerna ansågs vara en underlägsen ras som tillhörde en lägre kulturnivå. För att hålla samerna på avstånd från den svenska kulturen började en ny politik bedrivas, den så kallade ”lapp ska vara lapp-politiken”. Den förda politiken ämnade att hålla samerna utanför det svenska samhället samtidigt som man försökte bibehålla en exotisk bild av samerna, deras kultur och renskötseln de utövade.
Det är kring de frikyrkliga samfundens arbete, långt upp i fjällvärlden som denna uppsats kommer kretsa. Tiden präglas av ”lapp skall vara lapp-politiken”och de rasistiska tankegångar om samerna som rådde. Genom en studie av frikyrkliga ”lappmissionärers” berättelser om deras möten med den samiska befolkningen kommer uppsatsen utreda om missionärernas syn på samerna påverkades av ”lapp ska vara lapp-politiken” och den rådande samhällsdiskursen.
Godkänt datum 2020-06-02