Karl Ove Knausgårds Min kamp har kallats en «litterär kentaur» och beskrivits som ett verk som suddar ut gränserna mellan litteratur, självbiografi och fiktion. Forskningen har ofta riktat in sig på att klassificera sexbandsverket genremässig och många har betraktat Min kamp som en sammansmältning av olika genrer. Verket har betecknats med hjälp av hybridbeteckningar eller neologismer, som till exempel «autofiktion» och «fiktionsfri fiktion». I föreliggande artikel är den dominerande frågeställningen inte vilket slags verk Min kamp är, utan diskussionen rör istället vad det innebär att läsa böckerna både som referentiell självframställning och som ett litterärt verk. Artikeln argumenterar för att Min kamp karakteriseras av en förhandling mellan olika sanningsanspråk och skilda tolkningsramar. Läsaren av Min kamp ställs också inför en särskild etisk problematik eftersom skildringen av verkliga personer hamnar i konflikt med Knausgårds strävan efter att skriva fram sig själv som ett autonomt subjekt inom ett «slutet» litterärt verk.