Papperslösa immigranter saknar uppehållstillstånd eller medborgarskap i landet vilket leder till att deras rättigheter begränsas utifrån den nationella lagstiftningen. I föreliggande studie har några socialarbetares och ideellt aktiva personers sociala arbete med papperslösa immigranter undersökts. I studien diskuteras kunskap, nationella lagar och regler samt internationella lagar som påverkar arbetet och om det uppstår etiska dilemman i arbetet med papperslösa immigranter. Studien har en kvalitativ ansats och intervjuer har utförts med tre socialsekreterare och tre ideellt aktiva. De teoretiska utgångspunkterna för studien har varit välfärdsnationalism och byråkrati ur ett mänskliga rättighetsperspektiv. Studiens resultat visar att papperslösa immigranter exkluderas till största del från socialtjänstens insatser på grund av nationella lagar och lokala riktlinjer. Vidare visar studien att på grund av denna exkludering är det ideella organisationer som har det största ansvaret för att stötta och hjälpa papperslösa immigranter. Detta visar att de nationella lagarna går före de internationella lagarna om mänskliga rättigheter som ska gälla alla människor. Exkluderingen av papperslösa immigranter går emot det sociala arbetets värderingar, som principer om social rättvisa och mänskliga rättigheter för alla. Resultatet visar också att det förekommer etiska dilemman hos socialarbetarna i form av en upplevelse av maktlöshet genom att inte ha möjlighet att hjälpa till på grund av organisationens lagar och regler. Jag argumenterar att politik och arbetsmetoder för socialt arbete behöver förändras samt att de mänskliga rättigheterna för alla behöver förverkligas i det praktiska sociala arbetet för att kunna förbättra papperslösa immigranters levnadsvillkor.
2018-06-05