Mid Sweden University

Syftet med studien var att belysa sjukvårdspersonals uppfattningar om anhöriga barns behov av lekterapi på sjukhus, för att få en förståelse för hur det kan utveckla lekterapin som verksamhet. Metoden var kvalitativ ansats med fenomenografisk inriktning och studien genomfördes via intervjuer med sex personer som hade fem olika yrkesroller inom sjukvården. Resultaten framhöll en hel del variationer, dock uppfattade sjukvårdspersonalen att anhöriga barn har behov av lekterapi och att känna delaktighet och kontroll i traumatiska situationer. Studiens beskrivningskategorier visade på fem olika variationer som alla relaterar till fenomenet anhöriga barns behov av lekterapi. Diskussionen framhåller ur sociokulturellt perspektiv att lärandet i lekterapin skedde på individuell nivå eller i gemenskap. Vissa uppfattade inte att lärandet skiljde sig åt om barnet var anhörigt eller sjukt. Dessutom framkom uppfattningen att det skulle behövas en bra kommunikation mellan avdelningar och lekterapin för förbättrad tillgänglighet. Det framkom även att sjukvårdspersonalenansåg att lekterapin med hjälp av anhöriga barns kunskap skulle kunna utvecklas som verksamhet.

Genom att uppmärksamma barns lek och samtal i en sociokulturell kontext, skulle man kunna

påverka och bidra till att fler får tillgång till lekterapin.