En dominerande diskurs om åldrande innehåller föreställningar om individens avtagande funktionsförmåga. I detta kapitel diskuterar vi hur ålder görs i relation till funktionalitet, risk och ansvarstagande och visar hur äldre identifieras som sårbara och antas ha svårare att agera som ansvarstagande medborgare. Med utgångspunkt i samtal med vuxna barn synliggörs konstruktionen av en omarkerad vuxenhet (jfr kap. 1), men också dilemman som uppkommer då det vuxna barnet försöker ta ett vuxenansvar för sin egen förälder.