I spåren av (de västerländska) städernas avindustrialisering sker en omvandling där slakthusområden och hamnar, lokstallar och industrilokaler ersätts av, eller omstöps till, arenabyggen och kongresshallar, designhotell och konsthallar, gallerior och shoppingcentra. Den industriella staden blir till en stad för upplevelser avsedd att attrahera den ”kreativa klassen”. Men denna stad tarvar också - då som nu - sina arbetare: Hotellstäderskor, receptionister, butiksbiträden, konferensvärdinnor, servitriser, kockar och diskare – alla som bidrar till att reproducera såväl staden som besökaren och den kreativa klassen. Med servicearbetet följer också vissa krav och förväntningar: Att framstå som attraktiv, charmig, vänlig och välkomnande sträcker sig ända in i märgen på de anställda, särskilt för dem som möter kund. Syftet med den här texten är att bidra till ett kulturgeografiskt perspektiv på begreppet ”arbetsmiljö”, och för att göra det använder jag mig av exemplet det excellenta hotellet i den attraktiva staden. Diskussionen tar utgångspunkt i idén att arbetsmiljön (i vid bemärkelse) är formad av kapitalets cirkulation, en process som kan avläsas i såväl stadsomvandling, på den enskilda arbetsplatsen och i omdaningen av den arbetande människan. Det är också genom denna process som olika geografiska skalnivåer länkas samman. I syfte att attrahera kapital genomgår staden själv, men även arbetaren på hotellarbetsplatsen, en akt av (själv)disciplinering för att verka/vara tilldragande, trygg, ren och underhållande.