Artikeln tar sin utgångspunkt i tre svenska debatter: om videovåldet (på 1980-talet), om ljudbokens konsekvenser och om gangsterrapen. Samtliga kretsar kring konstens autonomi, men det signifikativa är att autonomin förflyttas till subjekten som förväntas göra de distinktioner som är nödvändiga för att skenet av oberoende ska upprätthållas. Samtidigt finns en spridd uppfattning om att dagens konst ska vara ”berörande”. Detta kan tolkas som ett uttryck för att konst handlar om krafter. Artikeln fördjupar sig därefter i kraft-begreppet, via framförallt Christoph Menke, Bernard Stiegler och Gilles Deleuze. Till sist vänder den sig till ett par samtida litterära exempel för att illustrera kraft-begreppets tillämpbarhet. Den tentativa slutsatsen är att kraft-begreppet idag skulle kunna vara mer adekvat än autonomi-begreppet för att förstå litteraturens relevans.