Kvinnors bruk av droger ökar konstant, till stor del genom användandet av droger som ett sätt att döva ett dåligt psykiskt mående som orsakar ångest och depression. Det finns ett behov av mer missbruksforskning med ett genusvetenskapligt perspektiv eftersom missbrukande kvinnors situation skiljer sig från männens. Genussystemet påverkar hela samhällsstrukturen, således även forskningen som mestadels har varit inriktad mot männen. Följaktligen är missbruksvården och övriga stödinsatser huvudsakligen baserade på kunskap om män. Studiens syfte var att ur ett genusperspektiv beskriva hur kvinnor med ett tidigare missbruksproblem har upplevt ett socialt stöd under tiden med och efter missbruk. I denna studie användes den kvalitativa forskningsmetoden och ett narrativt och fenomenologiskt perspektiv. Resultatet visar att stödet från de närmaste varit villkorat och kvinnorna upplevde att de hade instabila sociala band. Det fanns inget stöd då de behövde det som mest vare sig från familj eller sociala sektorn. Missbrukande kvinnor är ofta mer stigmatiserade, en bild som bekräftas i denna studie. Kvinnorna kom i kläm mellan olika samhällsinstanser och sjukvården, där fokus ibland hamnade på andra problem än de primära, nämligen missbruket och grundorsaken till det. Läkemedelsberoende kvinnor upplever ofta en bristande samordning. Istället skrivs mer mediciner ut till dem. Dessa i kombination med andra droger är förödande. Den avgörande faktorn för att upphöra med missbruket var personlig, det var den egna viljan att leva och lämna en nedbrytande och destruktiv livsstil bakom sig. Kvinnorna upplevde att till och med den sociala sektorn upplevdes på ett annat sätt efter det livsavgörande beslutet, troligen en effekt av att man inte kan ta emot hjälp om man inte har kommit till insikt själv.
2018-02-07.