Syftet med denna studie är att undersöka och synliggöra vilka diskurser kring barns behov och föräldrars rätt som blir vägledande i tingsrättens beslut avseende vårdnadsöverflyttning för familjehemsplacerade barn. Studien har delats upp i två delar. Den första delen syftar till att få en aktuell bild av rättsläget och vilka barn, föräldrar och familjehem som berörs av vårdnadsöverflyttning och den andra delen syftar till att synliggöra diskurserna som styr bedömningarna. Som underlag för studien har tingsrättsdomar som behandlar mål som rör vårdnadsöverflyttning för familjehemsplacerade barn enligt 6 kap 8 § Föräldrabalken inhämtats från åtta tingsrätter i Sverige, sammanlagt 89 domar (97 barn).I delstudie ett gjordes en kvantitativ kartläggning av samtliga domar genom att identifiera nyckelfaktorer så som ålder på barnet vid placering, placeringens längd och barnets ålder vid vårdnadsöverflyttning. Resultatet i delstudie ett indikerar att en förändring håller på att ske i riktning mot att socialtjänsten ansöker om vårdnadsöverflyttning tidigare i barnets liv och att socialtjänsten även ansöker om vårdnadsöverflyttning för barn som placerats senare i livet, jämfört med tidigare kartläggningar.Delstudie två har en kvalitativ ansats och utgår från Faircloughs kritiska diskursanalys. Genom närläsning av de domar där föräldern bestrider social-tjänstens yrkande om vårdnadsöverflyttning har begrepp och uttryck identifierats och tolkats. Resultatet i delstudie två synliggör att den diskurs som blir vägledande när domstolen fattar beslut kring vårdnadsöverflyttning betonar barnets rätt till kontinuitet, trygghet och långa relationer. Vad gäller diskurser kring barnets rätt till delaktighet tycks socialtjänstens och tingsrättens bedömning av barnets bästa få tolkningsföreträde före barnets egen röst och barnet görs inte delaktig i den utsträckning som borde vara möjligt. Resultatet visar också att begrepp och uttryck ofta utgår från lagstiftning och ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Begreppen och uttrycken reproduceras av socialtjänst och tingsrätt i en manifest intertextualitet. Det tydliggörs inte alltid vad som står bakom uttrycken i det enskilda målet och det finns således en risk att begreppen används slentrianmässigt eller att innebörden misstolkas. Socialtjänst och tingsrätt förefaller ha en gemensam förståelseram inom den diskursiva praktiken som föräldrarna står utanför. Föräldrar och socialtjänst möter därför inte tingsrätten på samma villkor vilket skapar en maktobalans som tycks exkludera diskurser kring föräldrarnas önskan att kvarstå som vårdnadshavare.
2018-03-12