Sedan ett kvartssekel har tilltron till

marknader som problemlösare varit

stark. Förhoppningar om ökad effektivitet,

valfrihet och kvalitet har lockat

många att privatisera och konkurrensutsätta

en rad skilda verksamheter.

Men i praktiken är det sällan så enkelt

som idealet förespeglar.

Somliga tjänster har blivit billigare,

och tillgängligheten har i många fall ökat.

Men marknaderna har visat sig ha egna

problem. Ibland har problemen lösts

med ännu mer marknad, och ibland har

de regleringar som en gång togs bort

återinförts från sidan eller underifrån.

Mindre administration blev det alltså

inte, för även marknader behöver

organisation för att fungera.

I Riksbankens Jubileumsfonds årsbok

2014/15 skriver ett tjugotal forskare om

några av dagens marknader, om deras

organisering och om hur marknader kan

fås att fungera – eller ibland inte fungerar.

I en opinionsundersökning utförd speciellt för denna bok framträder en

positiv grundinställning till ökade valmöjligheter men också motstånd

mot statens hantering av vissa branscher.

Ny undersökning. Svenska folket är allmänt positivt till de senaste decenniernas ökade valmöjligheter men ser problem med järnvägarna och apoteken. Samtidigt vill drygt hälften ha marknadshyror. Den fråga som polariserar allmänheten mest är vinster i vården, skriver forskarna Björn Fjæstad och Jenny Björkman.

Den ömtåliga relationen mellan vetenskap och politik modereras av två andra krafter: allmänna opinionen och massmedierna. För att systemet ska fungera krävs att de olika samhällsinstitutionernas företrädare har god insikt i – och respekterar – rollfördelningen, något som inte alltid är fallet.

Att utifrån skilda syften upprätta förteckningar över böcker och andra texter har pågått i århundraden. Ofta kritiserat, ofta med intressanta resultat.

Böcker, dagstidningar och tidskrifter har fortfarande ett fast grepp om svenska folket. De senaste årtiondenas medieutveckling har också inneburit att mycket läsning numera sker på skärmar av olika slag. Läsning kan innebära vidgade vyer och ökade kunskaper, insikt i hur andra människor handlar och tänker, svindlande äventyr och läkande terapi – men också att vi kan ta del av och följa bruksanvisningar och matrecept. De flesta av oss läser omedvetet och utan större ansträngning, men varje generation måste erövra läsförmågan på nytt och det kan vara ett problem. Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2013/2014 kastar sig från Heliga Birgitta till Harry Potter, från Selma Lagerlöf till Snobben. Boken vänder sig till alla som vill förstå mer om vad läsning kan innebära.

I den här boken använder författarna – med något eller några undantag – begreppen "vågmästare" och "tungan på vågen" tämligen synonymt, precis som den klassiska Östergrens ordbok. Det torde också stämma med dagens språkuppfattning bland allmänhet, statsvetare och politiker. Språkvetaren Bertil Molde vidgår att uttrycken oftast används liktydigt, och fortsätter: ”Men detta innebär naturligtvis inte att själva orden vågmästare och tunga (på vågen) är liktydiga. Däremot kan man säga att tungan visar hur vågmästaren har fördelat vikterna. Vågmästaren arbetar aktivt, men tungan visar bara passivt vad som händer.” Om det finns någon tendens vad gäller bruket av dessa två begrepp när dagens samhällsforskare avser aktiva politiska partier i den politiska mitten, förefaller det vara att minska användningen av vågmästare och hellre tala om tungan på vågen. Men i den mån dagens tungan på vågen-partier kan förhandla än till höger, än till vänster, och därmed vinna gehör för sina förslag är de faktiskt mer av vågmästare i Carl Gustaf Ekmans mening än passiva indikatorer på hur något har utfallit. Så tendensen "borde" kanske vara den omvända?

Sverigedemokraterna, som överraskande placeras i den politiska mitten i årsbokens opinionsundersökning, bedöms vara nöjda med riksdagsarbetet hittills medan regeringen antas ha haft det svårare. Och, säger svenskarna, höj inte 4-procentsspärren!