Mid Sweden University

The Hindu Vaiśeṣika philosophers' main concerns in relation to liberation from rebirth are knowing (jñāna) and acting (karma). In connection to this, ideas of a disembodied self (ātman) as eternal, noncognizing, and uncreated are important factors within their thought. They furthermore purport a creator god who is responsible for a world wherein the selves could be liberated. The actions required are performance of religious duties and refraining from unethical behavior. Through the practice of yoga a human being can attain a mindset suitable for such actions. The Vaiśeṣikas' main interests are to describe the bodily self, its capacity for knowledge, and what this self should know, hence epistemology and ontology are central aspects of their philosophizing.

This chapter presents and criticizes three influential scholars’ ideas about how “Indian philosophy” and “Indian philosophical tradition” can be understood: Krishna Daya, Jitendranath Mohanty, and Wilhelm Halbfass. They have all reacted upon how Indian philosophy seldom is understood as proper philosophy within Western academia. I will argue for an extended way of apprehending tradition through the notion of philosophy by showing how the idea of siddhānta functions as a discursive and individualized activity of philosophizing within the Nyāya-Vaiṣeśika school. 

Detta kapitel tar upp några generella drag i hinduismens ritualer och levnadsregler men betonar också mångfalden i den hinduism som utövas idag. Den första delen behandlar ritualer och de platser som de utförs på. Den andra tar upp olika föreställningar om hur en hindu ska leva sitt liv och hur dessa ideer förmedlas.

I detta kapitel undersöker jag hur två olika hinduiska föreställ-ningar kring vad människan är och vilken kapacitet och vilka verktyg hon har för att förändra sig själv. För det första hur människan träder fram som en skapande agent i världen i de tidiga Upaniṣaderna och för det an-dra hur hon framställs som stående i en personlig relation till en särskild gud eller gudinna i hängivenhetspoesin. Därigenomberör jag också kopplingen mellan guds- och gudinne-uppfattningar och män-niskosyn. Jag börjar i historien, hur dessa två bilder växer fram och vad de innebär. Genom texter som är centrala inom hinduismen  exemplifierar jag och tydliggör hur människan gestaltas, både i relation till sin egen kreativa kapacitet och till de gudar och gudinnor som är alltigenom närvarande för många hinduer i dagens Indien. Avslutningsvis tar jag upp temat ”kast, genus och sexualitet” för att belysa aspekter av dessa människosyner som ofta är frånvarande i läroböcker om hinduism.

The analysis in this article is driven by a question concerning how self (atman) has been thought by Vaiśesika philosophers within the Vaiśesikasutra commentarial tradition. That is to say, how the category of self is expressed, and how the thinking on self is structured, in Praśastapadabhasya, and in its commentaries Nyayakandala and Vyomavata. The idea of self is discussed within three main aspects: first, cognition and action; secondly, incentive and action; and lastly, merit, demerit, and liberation. The article shows how these interrelated factors are used in order to delineate a self that could be understood in two ways, bodily and disembodied. It is furthermore shown how the bodily self is in focus for these philosophers insofar as it is the key to the possibility of liberation (moksa) through the categories of acting and knowing.

The article concerns in what way thinking the sacrifice could be understood as ordering

thinking the human being as agent and in turn thinking the human being as knower. That is,

how it could be possible to conceive of a relationship or connection between sacrifice and

philosophy within Upaniṣadic thought.